Jag har kommit till insikt.
Eller så har jag kanske bara blivit äldre? Klokare? Visare? ;)
Jag är jag.. Och JAG är bra.
Jag har alltid haft någon slags hatkärlek och drivit ett inre krig med mig själv. Och visst.. Helt tillfreds blir man väl aldrig men det senaste året som toppats av föräldraskap och sjukdom så har jag verkligen fått ta en rejäl omgång med mig själv. En omgång av: DU ÄR STARK, DU KLARAR DETTA OCH GE DIG ALDRIG.
Jag har (kanske inte helt frivilligt) fått gå till botten med mig själv, lära känna mig själv och lyssna på mig själv.
Så tack älskade Svea och förbannade kroniska sjukdom för att ni väckt mig. ;)
Jag behövde lite att kämpa för (Svea) och kämpa emot (Menieres) för att inse vilken fighter jag är.
Styrka. Jag är ta mig fan äckligt stark. :)
Jag är så mycket. Så mycket som jag tycker om.
En mor, en dotter, en sambo, en vän, en matte, en pedagog och bara en Linda. Förmodligen inte av den allra bästa sorten alla gånger. Men jag försöker. Även när världen snurrar för fort runt om mig.
Jag har även börja se sånt i mig själv som jag vet att jag gillar.
Jag vågar mer, tar för mig mer och vill ha mer. Jag låter mer!
Jag vägrar låta någon köra över mig nu för tiden. Jag säger Nej! Då får dom gå.
Jag vågar tycka och säga det jag står för och ser genus och kvinnofrågor som något av de allra viktigaste som finns.
Jag gapar mycket och skiter i om jag mister hela stycket. :)
Jag är inte längre livrädd för vad folk tycker om mig. Förr var det så viktigt att ständigt bli omtyckt. Krypa, fjäska och spela apa för att få falsk bekräftelse. Nej tack!
Ja ni..
Jag är en sån där tjej som inte rakar benen. Inte rakar nånstans för fan!
Jag är en sån där tjej som pysslar, skapar och piffar. En tjej som älskar design, inredning, färg och torkat renkött. ;) Jag älskar vintage och retro prylar. Jag är en tjej som älskar att fiska, campa, äta och mysa.
Jag är en sån där tjej med tatueringar. Som älskar tatueringar. Jag är också en sån där tjej som gillar häftiga frisyrer som inte är som alla andras. För jag är inte som alla andra.
Jag är lat men jävligt effektiv. Jag hatar att träna men mår bra av det. Men just nu älskar jag att vara lite lönnfet.
Jag brinner för min familj och mitt jobb. Karriären är viktig för mig.
Jag är mor men också pedagog. Det är viktigt att få båda delarna.
Jag har redan planerat för vidare utbildning. Specialpedagog kommer jag att bli. :)
Jag tror på mig själv och jag ser mig själv och mina behov.
Samtidigt är jag definitivt inte den viktigaste personen i mitt liv.
Det är min dotter.
Lilla Svea. Hon som fått mitt hjärta och hela jag att blomma. Hon har gjort mig hel och så otroligt lycklig.
Och det ska bli så spännande och en ära för mig att få leva ett liv tillsammans med dig lilla Svea.
Det jag hoppas och kämpar för är att Svea ska få gott självförtroende och självkänsla redan från början. För mig tog det 25 år.
Att hon ska våga vara den hon är och våga gå utanför ramarna.
Att hon vågar pröva på livet.
Flytta, plugga och resa.
Ha riktigt jäkla roligt. För det har jag också haft.
Att hon vågar välja det hon vill och inte det som förväntas av henne.
Att ta steget att flytta till Umeå för att studera har varit ett av mina svåraste val i livet. Men också det allra bästa.
Nu står jag här. Mitt i livet. Bor i Holmsund där jag har mitt drömjobb.
Bor med min familj i en stor 4a och har mina fina vänner runt om mig och våra familjers stöd i ryggen.
Vi blickar mot en framtid som vi vill ha.
Hus.. Ja då. Det kommer. Men inte just nu. :) Vi trivs så bra precis där vi är nu.
Jag ser även det som en lärdom.
Att vara nöjd för stunden.
Att drömma om framtiden men att hela tiden se nuet. Det fina nuet. Varje dag. :)
Jag är jag. Och jag har klarat mig genom enormt mycket. Och här står jag. Starkare, lyckligare och självsäkrare än någonsin.
Jag KAN och jag VILL.
Så god morgon världen.
Här är jag igen.
Puss /Mama Linda
