Att hata sig själv framför sina barn

Detta har jag tänkt mycket på.

Hur vi egentligen beter oss framför våra barn. Nu snackar jag inte om vanligt hyfs och sånt.. Nej nej..

Jag snackar om hur vi beter oss mot oss själva framför våra barn.

Jag tror aldrig att jag har hört någon kvinna i min närhet och under min uppväxt säga framför spegeln.

-Kolla vilken fantastiskt kvinna jag är! (Eller liknande)

Mest är det ju klagomål på kroppen och förlöjligande av sig själv.

Men hur bra kan det vara?

Skitdåligt enligt mig.. 

Signalerna som sänts ut är ju faktiskt att kvinnor inte duger som de är, att lite hull är fult och ej önskvärt eller älskvärt, att man inte kan vara nöjd med sig själv om man inte är eller ser ut på ett visst sätt och att kvinnor aldrig kan säga något bra om sig själv och sin kropp. 

Är vi inte bra!?

Ja det är vi!

Så fuck kroppshatande och nedvärderande skitsnack om kvinnokroppen! Om din egen fantastiska kropp! 

Ska man promt göra det i alla fulla jävla fall. Gör det ej framför era barn!

Banta aldrig framför barnen!

Visa aldrig missnöje över din kropp framför barnen! Just don't!

Jag försöker säga var enda dag hur jäkla fantastisk jag och min kropp är. Framför Svea! Stryka mig över kroppen och säga att jag är mysig och bra och sen kramar jag på mig själv. 

Svea gör detsamma! :)

Även fast jag inte alltid tycker så.. Att jag är fantastisk och makalös. Så måste jag göra så framför Svea. Så att hon kan göra det samma med sig själv. 

Och det stärker både henne och mig.

Och det är också viktigt att jag inte alltid gör så då jag är piffad och sminkad.

Utan i alla skepnader. Jag är bra som jag är! I alla former, färger och kläder.

Det vill jag ge dig älskade dotter.

Förmågan att tycka om dig själv.

Den dyrbaraste av alla gåvor.

Hoppas du tar emot den..

Så sluta hata er själva framför era barn!

För barn gör som vi gör!

Puss /Mama Linda

Slå dig fri.. Och gå!!

Alltså? Vad falls!?

Jag tycker inte att det är okej att mötas av kroppshets vars fan man än vänder sig! 

Speciellt när man är som mig och har lämnat den skiten bakom sig. För en gångs skull så kan jag faktiskt träna eller skita i att träna utan att känna skam, stress eller ångest. Jag bara gör det eller ej. Tränar för hälsans skull för balansen och styrkan.. Eller vilar ifrån träningen för att jag inte känner mig pigg eller känner för att träna. 

Jag gillar både och. Att göra det och att skita i det. :)

Och det är så förbannat skönt.

Det är inte okej att samhället endast lyfter fram ETT enda ideal. Och det är det som man ska uppnås för alla. Till varje jävla pris. Och det ska uppnås genom att svälta sig, träna utan att äta, fasta, banta, käka piller, operera sig och hetsa!

Lägg ner för satan alla jävla medier! Bajsa på er!

Jävla Aftonbladet (till exempel).

Låt folk må bra istället för att hetsa dem! 

Och mår man bra av att träna ska man göra det. :) såklart!

Men känner man ångest över ätande, tränande och över sin kropp! Då har samhället satt på oss ordentligt!! Då är något så jäkla fucked up!

Sjuka blir vi! Det är exakt vad vi blir!

Fråga bara alla ätstörda där ute!

Grrrrrrr... MORRRRR!!

Fuck you jävla 2:5 dieten!

Fuck you jävla Atkins!

Fuck you GI!

Fuck you LCHF!

Och alla jävla NOSugar, noFat, noJävlaBRÖÖÖÖÖÖD!

No FOOD!

Fuck you!

Vi hetsas att INTE äta! 

Vi går omkring hungriga och kämpar emot sötsug. Men varför för helvete?! Finns ingen jävla anledning!

För att bli smal??? Smal!!??

What!?

Blir man lycklig då??

Skruvat!

Först ångest för att man gått upp några kilo, sen ångest över småätandet, sen ångest över att man fan inte pallar med den dumma jävla dieten som man börjat med.

Ångest över misslyckandet!

Ångest hela tiden..

Sen tillbaka på ruta ett.

Jag har gjort detta 1000000 gånger! 

Så fuck it! 

Och ja.. Jag fattar att ett hälsosamt leverne är viktigt och att man kan dö av en för stor övervikt. Men det är inte det jag snackar om här.

Got it!

Jag kommer till exempel INTE dö av min övervikt. För så "överviktig" är jag inte. Men ändå har jag bantat och hetsat och haft ångest över min kropp. 

Tills för ett tag sedan.

Jag började förstå att detta är jag. Och min kropp. Och vi ska leva ihop. Vi ska fan älska ihop.

Och då ska vi börja älska varandra!

Thats it!

Ett steg i taget.

Samhället har gett mig ångest över min egen fabulösa kropp! Det är fel!! Så fel! 

Jag passar inte in i idealen som eftersträvas. Så därför ska jag plågas, banta och hetsa.

Även dem som rent måttmässigt faktiskt är enligt "önskade" jävla ideal fortsätter många gånger att pressa siffrorna neråt. Full av ångest.. Aldrig nöjd.

Jag kan förstå varför det blir så här. Hela livet får man se och höra hur man ska se ut. Man tipsas om bantningsmetoder som garanterar lycka och välmående.

Man får höra under skolgången att man är fet, ful och värdelös. Självklart så kommer man att hata den man ser i spegeln.

Man är ju så mycket fel det bara går.

Fel mått..

För tjock, för lång, för finnig, för sneda tänder, för stor röv och för små bröst. Det var mina fel.

Men idag ser jag på mig själv med andra ögon. 

Jag är jävligt begåvad och har mycket att ge och mycket att säga.

Jag tycker själv att jag är en riktigt hot Mama men det är inte huvudsaken.

Huvudsaken är att jag börjar komma överens med mig själv. Hela mig.

Jag sträcker på mig, gapar mycket och är stolt.

Tar mer plats och vågar ta för mig.

Jag har ett stort värde!

Det har alla!

Och DET ska jag ge min dotter! Aldrig säga dumma saker om mig själv och min kropp. Bara positiva saker. Då kommer hon få en positiv syn på kvinnokroppen. Förhoppningsvis! Jag kämpar för det! Hennes välmående är min kamp.

Hennes självförtroende är mitt mål.

HON och hennes lycka och förmågan att älska sig själv är det viktigaste för mig.

Så därför vill jag skrika fuck you åt hela jävla samhället och dess normer.

Slå dig fri.. Och GÅ! 

Puss /Mama Linda

En blandad helg

Detta bloggeriande ligger verkligen på is..

Är lite för lat för att blogga tror jag.

Mycket lättare att slänga upp en uppdatering på instagram eller FB. 

Men men.. Ska försöka bättra mig. ;)

I helgen så har det varit både mys, glädje, längtan och en rätt så deppad morsa.

Det som har varit bra är att vi har varit på Busplaneten med Liam och Sanna och att mina härliga brudar kom hit på pysselkväll igår.

Det som har varit mindre bra är att Tomas har jobbar kväll/natt hela helgen.

Inte kul.. Blä!

Så jag har längtat och deppat och känt mig rätt så uppgiven.. Och vid några tillfällen helt redo att flytta hem till norr med min lilla familj. För att bo närmare mormorn och morfarn och mera stöd och hjälp i vardagen.. Så att man slipper ha dessa ensamma stunder.

Har lyckats tygla mina känslor och tankar nu. Och peppar för två veckor då älskade pappsen jobbar förmiddag. ;) 

Ljuvligt!

Bjuder på några bilder från helgen.

Mys! 

Puss /Mama Linda

VeraVagina

Jag har börjat göra smycken.

En hyllning från mig till alla kvinnor.

Ett vackert, böljande och glittrande halsband i form av en Vagina. Snacka om POWERSMYCKE!

Det är så roligt och herrejösses vilken underbar respons jag fått.

Ska göra ett gäng med Veror och ge bort till några vänner och sen ska jag börja sälja i liten skala. ;) För 150kr styck.

Alla ska ha råd med en Vera. :)

Puss /Mama Linda

Infektion

Ja hörrni..

En sak är säker. ALLT KAN HÄNDA!

Och så är det. I alla fall om man heter Linda Karlsson. ;)

I onsdags så tatuerade jag mig på framsidan av underarmen.

Och lyckan över tatueringen var verkligen på topp! Så nöjd och så glad.

Men redan första kvällen så kände jag att det gjorde helsikes ont.. Mer ont än vad det faktiskt borde.

Men jag bet ihop.

Tatueringen ömmade och sen efter några dagar så bytte smärtan karaktär.

Hela underarmen brann! Det gick inte att böja armen, sänka armen under brösthöjd utan att skrika.

Beröring var som ett knivhugg och febern kom och hängde kvar från dag ett.

Tatueringen vätskade och ville absolut inte sluta upp med det. Det rann om den.. Efter ytterligare några dagar så kom varblåsorna. Både på tatueringen och runt omkring hela underarmen. 

Nu eskalerade något jävligt läskigt..

Samtidigt blev Svea förkyld. Snor, hosta, slem och en enarmad morsa.

Bra kombo? Not..

Söndag morgon så stod jag inte ut en enda jävla sekund till.

Prickig varfylld arm, smärtan från helvetet och feber, illamående och en extrem trötthet. 

Jag sökte vård på primärvårdsjuoren på Ålidhem. 

Och där får jag veta att jag har en kraftig och ilsk stafolykockinfektion med rosfeber. 

Alltså har en bakterie (som vi alla normalt redan har på huden) kommit in i min arm, i mitt blod och i min kropp. Och skapat en infektion som både syns på armen men även har gått inåt och spridit sig upp till armbågen. :( 

Gah!! Så sjukt läskigt!

Rosfeber kan man få av vilka sår som helst. Nålstick, papercut, rivsår.. Ja av allt. Så detta handlar INTE om dålig hygien eller skitiga tatueringsverktyg. Nej nej.. Bara en jävla otur. :(

Jag hade en jävla OTUR! 

Och sen var jag åt helsike för tjurig så att jag väntade tills sista stund innan jag sökte hjälp.

Men nu ser det ändå ut som att infektionen är under kontroll och att jag har fått rätt antibiotika. :)

Febern är kvar, tröttheten är kvar och armen ser ut som något som en zombie har tuggat på..

Men jag känner mig ändå lite bättre.

Smärtan är lite lättare att hantera och inatt och idag har inga nya sår eller varbubblor kommit på min arm. På vissa ställen ser man att det faktiskt har börjat läka.

Men sååå jävla läskigt!

Som en skräckfilm!

Kändes som att jag kunde se armen bubbla där ett tag!

Och lukten är förjävlig!

En rutten arm... Fy fan!

Är hemma minst tills på onsdag. 

Sen får vi se. Jag varken kan eller får röra armen. Så jag är en enarmad bandit. ;)

Men på något sätt så har vi lyckats hålla modet uppe.

Svea är glad och mycket piggare och vi skämtar om min äckliga zombiearm. Hehe.. :)

Jag och gubben har sett en massa film på kvällarna och bara hållit om varandra. För läskigt har det varit för oss båda..

En otrolig oro. Usch och fy..

Men nu kan vi förhoppningsvis slappna av lite. Jag vet att det kan vända till det sämre men hoppa såklart på att jag nu blir frisk.

Det kommer ta lång tid innan jag är helt återställd. Innan armen är läkt, smärtan är borta och innan armen funkar som den ska igen och infektionen är helt borta från min kropp. Det måste få ta tid..

Det jag är mest tacksam över är allt stöd och all kärlek jag fått under dessa hemska dagar. Från nära, kära, vänner och bekanta. <3 tack alla!

Detta vill jag aldrig någonsin vara med om igen. Jag vägrar! 

Puss /Mama Linda

VARNING FÖR ÄCKLIGA BILDER!!

Tatuering, sorg och VAB

Ja ibland blir det lite mycket..

Just nu är det lite mycket. 

Jag tatuerade mig för två dagar sen. Är sjukt nöjd men har sååå ont!? Om det är normalt vette fan. Tatueringen ser fin ut men värker som SATAN! Kan inte komma ihåg att någon annan av mina tatueringar värkt så. Jaja.. Hoppas det går över snart. Man blir ju galen. :(

Sen så ska min älskade lilla vovve Ester få somna in idag. :( Usch så ledsen och nedstämd man kan känna sig.. Fy!

Hon är 13 år och njurarna har börjat ge upp. Hon blöder när hon kissar och vi måste ta detta tunga beslut så att hon inte ska behöva plågas. För någon behandling finns inte.. Det orkar inte hennes gamla kropp.

Så nu är det dags.. Men det pr knappt så att jag förstår att det är sant. :( Hon har funnits där sen jag var 14 år. 

Det kommer att bli så extremt tomt.

Älskade lilla svarta mopsdam. Finaste som finns.. Och snart finns du inte mera. Men för alltid i våra hjärtan.

Usch.. Sorg. Jag hatar sorg. :( 

Sen så VABBAR jag idag. Svea är supersnorig och har hostat inatt. Så hon var inte i form i morse. Inte alls. Stackars liten. Nu är hon piggare men ändå mer lugn än vanligt. Hoppas på att det inte blir mer än så här. Stackars lilla plutten..

Så nu sitter man här med sin snoriga älskling, med värk på armen och i hjärtat för att man idag kommer att förlora en vän.

Lilla lilla Ester.. Jag älskar dig så mycket.

Puss /LillMatte

Lite OS och regnbågens färger

Ja för fan. Vi lever. Jag lever! Efter denna äckliga magsjuka. ;) Är återuppstånden och jobbar på som vanligt igen. 

Men matlusten är inte sig lik och magen är krånglig. Men annars funkar allt bra. Kämpar på med allt kämpigt.. Precis som vanligt. ;) 

Svea är på förskolan. And she's loving it. I morse började hon dansa direkt då vi kom innanför förskolans dörrar. Hihi..

Och jag knogar på, på mitt älskade fritidshem och med mina bildlektioner. Mer givande arbete får man leta efter.

Imorgon kickar vårt temaarbete om samerna igång. En vecka försenad på grund av min magsjuka. Men må så vara. ;)

Jag har även startat ett litet OS-projekt.

Har gjort en OS-vägg där jag sätter upp alla medaljer som Sverige får. Två silver än så länge. 

Gjorde även en liten kupp i regnbågens färger. Hihi. <3

För att demonstrera och protestera mot Rysslands VIDRIGA hbtq-lagar! Blä!

Målade Prideflaggan på min OS-vägg.

Några av barnen satt på golvet nedanför och ritade. 

En av dem kom fram med en liten rund, utklippt pridefärgad pappersbit.

-Titta fröken! Du får den! 

Jag tackade och frågade hur hen fick idén att måla just den.

-Jag härmade det du gjort på OS-väggen. Den var så fin! 

Jag frågade om hen visste vad det var för något.

Det visste hen inte. Så jag berättade för en grupp barn vad dessa färger står för. Att man får älska vem man vill. Pojkar får älska pojkar och flickor får älska flickor. Eller både och. Eller ingen alls eller så får en vara man fast en är kvinna och tvärt om. Alla är ändå lika värda och ska ha samma rättigheter.

Det tycker jag i alla fall..

Jag höll den lilla vackra Prideflaggan i min hand. Tittade på den lilla konstnären och sa.

-Det är vad denna flagga och dess färger står för. Vad tycker du? 

Den lilla konstnären svarar.

-Jag tycker också att man ska få vara kär i vem man vill. Ingen ska vara dum mot någon.

Jag ler.. Blir varm. Kloka kloka barn.

-Vill du sätta upp din regnbåge?

-Ja.. Det vill jag! Säger min kloka lilla vän.

De andra barnen i gruppen instämmer på samtalet. Klart man ska få vara kär i vem man vill och få vara vem man vill utan att någon ska vara dum. Självklart!

Jag berättade lite om att Ryssland, det land där OS hålls inte tycker att alla människor är lika värda. Att Ryssland inte tycker att man ska få vara kär i vem man vill. Och att jag ritat regnbågen på min OS-skylt för att protestera lite.

Barnens näsor rynkar sig. 

Jag ser på dem att de också tycker att Ryssland lagar är alldeles heltokiga.

Kloka kloka barn.

Jag ser det som en skyldighet från mig som pedagog att belysa dessa frågor.

Mänskliga rättigheter, allas lika värde, genus och annat är något jag ofta pratar med mina fritidsbarn om.

De är ändå framtidens ledare.

De är våran framtid.

Och kan jag så ett litet frö idag så kan det växa och gro till något helt fantastiskt.

<3

Det är alla vuxnas ansvar att motarbeta alla fördomar, allt förtryck och allt hat.

Våran plikt! 

Så ta ert ansvar!

Puss /Mama Linda

Uttorkad med kissproblem

Dags att försöka sova efter dagens sjukligheter. Usch och fy!

Men jag känner ändå att det börjar släppa nu. Tack och bock för det! :)

Har varit uttorkad och fick skitont i njurarna idag. Inte värst bra kombination tydligen. Har haft så mycket kramp i magen att jag inte kunde kissa. Men det släppte tillslut. Var nära på att åka in på sjukan. Men det löste sig. :) Aldrig har det väl varit så skönt att kissa! Hehe. :) 

Har fått i mig lite proviva och köttsoppa nu ikväll. Hopp om livet ju! 

God natt!

Puss /Mama Linda

Helgen från helvetet!

Denna helg går då till historien.. En sån där helg som kommer att pratas om i sagor om 1000 år! Typ... ;)

I fredags for jag upp till mamma och pappa i norr. Åkte med Emma och Nisse till Piteå och blev sen hämtat av morbror för att ta mig till Vidsel.

Svea hade varit hos sin mormor och morfar sen i tisdags. På en liten minisemester. Och på fredagen fick Svea magsjuka. :( Men eftersom jag är IMMUN mot det (har aldrig haft det trots enorma smitthärdar på jobbet och liknande) så var jag rätt lugn ändå. ;) sånt som händer..

Svea kräktes bara två gånger men har haft dålig matlust men har ändå varit pigg, glad och busig. För att ha magsjuka så mådde hon ju riktigt bra. ;)

På lördags morgonen så drog vi från Vidsel till Kåbban. Där åkte Svea lite skoter, jag och morfarn fiskade och allt var frid och fröjd.. 

MEN på kvällen så fick morfarn ont i magen. Mesigt! Tänkte jag. ;)

Varken han, mamma eller jag har haft magsjuka. Kanske en gång var när vi var barn men vi är alltid lite kaxiga när folk har magsjuka. För vi får det ALDRIG!

Men nu fick morfarn magsjuka. Mådde pyton och sprang på toan HELA tiden. Stackarn..

Jaja.. Vi trodde att det skulle stanna där. 

MEEEEEN... Söndag morgon så känner jag mig hur konstig som helst. Urk.. Går på toan och förstår ju ganska snart att jag fått min första magsjuka. :( men det går bra..

Mår illa och spyr en gång på morgonen. Och gick på toa 3 gånger. Men sen när vi kom hem till Vidsel igen så mådde jag helt okej. Käkade lite varmkorv och vilade..

Tänkte att det inte blir mer än så. Lindrigt och bra.

MEEEEEEN.... På kvällen runt 18 snåret så börjar jag må mer illa på två sekunder. Magen totalt vrider om

och jag blir parkerad på dass med rumpan i toan och ansiktet i en bunke. Jävlar!!!

Och så här håller det på hela kvällen!

Och nu på morgonen..

Har lyckats få i mig lite vatten, lite bärdryck och 3 klunkar resorb.

Men spyan är uppe i halsen.

Kallsvettas, fryser och krampar i magen.. Jävlar!

Så hädanefter kommer jag ha mer respekt för magsjuka! För jag är tydligen INTE immun!

Igår kväll skulle egentligen jag och Svea åka hem till Umeå med Emma och Nisse. Men det var omöjlig.

Så snart kommer pappan hit från Umeå (har jobbat i helgen och har ledig dag idag) för att ta hand om oss och hämta oss.

Men jag tror inte att vi tar oss hem idag. :( Måste ju för fan ha blöja i så fall. Bläää!

Så stackars alla ni där ute som någon gång haft magsjuka! Jag fattar nu.. Fy fan så jävligt!

Jag vill aldrig någonsin ha det igen!

Bläääääää!

Så nu ligger jag här i mamma och pappas säng och funderar på att gå på dass.. Igen!

Och jag försöker att inte spy.. Och jag samlar kraft för att få i mig resorben. Urk på burk..

Fy fan! Det borde vara förbjudet att bli magsjuk! Att kissa från röven och spy sig svimfärdig är inte okej!

Tur ändå att Svea är på bättringsvägen och är glad och pigg. Och tack mamma för att du fordrande är immun och kunnat agera sjuksköterska, barnskötare och stöd. Orättvist! ;)

Puss /Mama Linda 

Och på dessa bilder mådde jag "bra" i jämförelse med kvällen igår. Haha!

Var ju ändå så pass vital att jag kunde skämta till det lite. ;) hehe..

Man ska vara stark för att klara av att vara sjuk.

Ibland känner jag mig väldigt ensam i min kamp även fast jag vet att jag har många runt om mig. Men jag är ensam i min kropp. Ingen kommer någonsin kunna blicka ut från mina ögon och känna det jag känner. 

Ingen kommer kunna förstå vad det krävs av mig för att ta mig upp på morgonen då världen snurrar och man helst skulle vilja ramla ihop och kräkas. 

Ger jag upp, släpper jag taget om kontrollen så är det kört. Då skulle jag inte kunna resa mig.

Ingen kommer heller att förstå hur det är att ta sig upp, ta hand om sitt barn, ta sig till förskolan och sen till jobbet.  När världen och marken gungar. 

Till ett jobb som man älskar. Där ger jag allt! Och kommer alltid att göra det. Ger man inte allt på sitt jobb har man fan inget där att göra!

Är man inte engagerad, intresserad, motiverad och passionerad! Byt jobb!

Jag blir så förbannad när FRISKA människor inte ger allt på jobbet.

Men jag.. Snurrig, stapplande och egentligen oduglig fysiskt, ger ALLT på mitt jobb. Till mina kollegor, till alla barn och till verksamheten. 

Och ja.. Jag har sämre dagar också. Men de syns sällan. 

Jag kräver inte att alla ska förstå. Nej nej.. Men att folk tar sig i kragen och rycker upp sig? Är det för mycket begärt? ;)

Sen så tvingar jag mig själv på gymmet. För att försöka träna upp den lilla balans jag har. Försöker utsätta mig för ansträngning för att få mitt snurriga huvud att tränas. 

Det är tungt att träna för vem fan som helst. 

Och det är jävligt tungt för mig.

Men jag gör det för att försöka bli friskare. Så allt det andra ska bli lättare. På något vis..

Har haft en bra månad. Med relativt lite snurr. Och det är jag tacksam för. Men inte utan en kamp.

För att orka vara sjuk så måste man vara stark. Starkast i hela världen! Psykiskt.. Och förhoppnings snart även fysiskt. 

Jag har svårt för friska människor som är negativa och lata. Jag blir förbannad på sånt! Själv kämpar man sig igenom hela dagen för att få och ge sin familj och omgivning en bra vardag. Och så finns de dem som har mage att vara negativ, lat och FRISK! Usch!

Hälsan är allt! Allt!

Har du den så har du allt. Allt annat går att lösa.. Enligt mig. 

Hade jag varit frisk så skulle jag vara king of the world! Med förutsättning att jag haft samma kämparglöd och motivation som nu vill säga.. Fast det vet man ju aldrig. Kanske hade jag varit lika blind över hur bra man egentligen har det när man är frisk om jag själv varit det?

Kanske..

Man ser ju inte längre än vad näsan räcker om man aldrig prövat på en ordentlig kamp i livet. 

Och det är väl bara att säga GRATTIS till dem som är där. ;)

Jag menar inte att man ska nöja sig med allt bara för att man är frisk. Nej nej.. Man ska ju alltid kämpa för sina mål. Bli det bästa och mesta man kan och vill. :)

Men vad folk borde göra är att bli lite mer positiva, se sig om och tänka längre. Och bli lite mer hjälpsamma och arbetsamma. Ta tag i livet om man inte är nöjd. 

Gillar du inte ditt jobb? Byt!

Jag är less på klagande på både jobb och runt omkring mig. På saker som går att påverka! 

En sjukdom kan man påverka till en viss mån. Man gör allt man kan. Medicin, rehab, läkarbesök, träning, ändrade levnadsvanor. Jadajadajada..

Mer kan man inte göra.

Men är man missnöjd över jobb, relation, sina jävla skor, sin frisyr.. Blablabla!

Byt jobb, plugga, vikariera, jaga din dröm eller sitt och gör ingenting ett tag för omväxlingens skull. Byt sen partner eller var för fan singel, köp nya skor och klipp dig för fan!! Problemet löst!

Gah!

Jag har börjat stänga av när folk går ingång på en massa jävla skitsaker! Har nog med mitt ändå.

Men trots det så måste man vara ödmjuk och en bra medmänniska.

Det kommer man jävligt långt på.

Nu ska jag snurra iväg mot nya äventyr. Och fortsätta kämpa och vara stark för att klara av att vara sjuk.

Lev, älska och gör det du tycker om!

Det tänker då jag göra. ;)

Puss /Mama Linda