Alltså? Vad falls!?Jag tycker inte att det är okej att mötas av kroppshets vars fan man än vänder sig!
Speciellt när man är som mig och har lämnat den skiten bakom sig. För en gångs skull så kan jag faktiskt träna eller skita i att träna utan att känna skam, stress eller ångest. Jag bara gör det eller ej. Tränar för hälsans skull för balansen och styrkan.. Eller vilar ifrån träningen för att jag inte känner mig pigg eller känner för att träna.
Jag gillar både och. Att göra det och att skita i det. :)
Och det är så förbannat skönt.
Det är inte okej att samhället endast lyfter fram ETT enda ideal. Och det är det som man ska uppnås för alla. Till varje jävla pris. Och det ska uppnås genom att svälta sig, träna utan att äta, fasta, banta, käka piller, operera sig och hetsa!
Lägg ner för satan alla jävla medier! Bajsa på er!
Jävla Aftonbladet (till exempel).
Låt folk må bra istället för att hetsa dem!
Och mår man bra av att träna ska man göra det. :) såklart!
Men känner man ångest över ätande, tränande och över sin kropp! Då har samhället satt på oss ordentligt!! Då är något så jäkla fucked up!
Sjuka blir vi! Det är exakt vad vi blir!
Fråga bara alla ätstörda där ute!
Grrrrrrr... MORRRRR!!
Fuck you jävla 2:5 dieten!
Fuck you jävla Atkins!
Fuck you GI!
Fuck you LCHF!
Och alla jävla NOSugar, noFat, noJävlaBRÖÖÖÖÖÖD!
No FOOD!
Fuck you!
Vi hetsas att INTE äta!
Vi går omkring hungriga och kämpar emot sötsug. Men varför för helvete?! Finns ingen jävla anledning!
För att bli smal??? Smal!!??
What!?
Blir man lycklig då??
Skruvat!
Först ångest för att man gått upp några kilo, sen ångest över småätandet, sen ångest över att man fan inte pallar med den dumma jävla dieten som man börjat med.
Ångest över misslyckandet!
Ångest hela tiden..
Sen tillbaka på ruta ett.
Jag har gjort detta
1000000 gånger!
Så fuck it!
Och ja.. Jag fattar att ett hälsosamt leverne är viktigt och att man kan dö av en för stor övervikt. Men det är inte det jag snackar om här.
Got it!
Jag kommer till exempel INTE dö av min övervikt. För så "överviktig" är jag inte. Men ändå har jag bantat och hetsat och haft ångest över min kropp.
Tills för ett tag sedan.
Jag började förstå att detta är jag. Och min kropp. Och vi ska leva ihop. Vi ska fan älska ihop.
Och då ska vi börja älska varandra!
Thats it!
Ett steg i taget.
Samhället har gett mig ångest över min egen fabulösa kropp! Det är fel!! Så fel!
Jag passar inte in i idealen som eftersträvas. Så därför ska jag plågas, banta och hetsa.
Även dem som rent måttmässigt faktiskt är enligt "önskade" jävla ideal fortsätter många gånger att pressa siffrorna neråt. Full av ångest.. Aldrig nöjd.
Jag kan förstå varför det blir så här. Hela livet får man se och höra hur man ska se ut. Man tipsas om bantningsmetoder som garanterar lycka och välmående.
Man får höra under skolgången att man är fet, ful och värdelös. Självklart så kommer man att hata den man ser i spegeln.
Man är ju så mycket fel det bara går.
Fel mått..
För tjock, för lång, för finnig, för sneda tänder, för stor röv och för små bröst. Det var mina fel.
Men idag ser jag på mig själv med andra ögon.
Jag är jävligt begåvad och har mycket att ge och mycket att säga.
Jag tycker själv att jag är en riktigt hot Mama men det är inte huvudsaken.
Huvudsaken är att jag börjar komma överens med mig själv. Hela mig.
Jag sträcker på mig, gapar mycket och är stolt.
Tar mer plats och vågar ta för mig.
Jag har ett stort värde!
Det har alla!
Och DET ska jag ge min dotter! Aldrig säga dumma saker om mig själv och min kropp. Bara positiva saker. Då kommer hon få en positiv syn på kvinnokroppen. Förhoppningsvis! Jag kämpar för det! Hennes välmående är min kamp.
Hennes självförtroende är mitt mål.
HON och hennes lycka och förmågan att älska sig själv är det viktigaste för mig.
Så därför vill jag skrika fuck you åt hela jävla samhället och dess normer.
Slå dig fri.. Och GÅ!
Puss /Mama Linda
