Denna vecka har jag för första gången i mitt liv varit sjukskriven. Det är verkligen ingenting jag vill eller strävar efter och ångesten och det dåliga samvetet för mina elever och arbetskamrater är och har varit påtagligt. Jag har varit sjukskriven för kraftig graviditetsillamående. Det känns tungt. Och idag så snurrar tankarna. Hur ska jag kunna jobba imorgon? Även de små uppgifterna oroar jag mig över eftersom jag mår dåligt. Böja mig fram, gå till maten, äta, utedagar, klä på sig, åka buss, köra bil, gå upp på morgonen, hjälpa barnen, stå och bära. Ja... allt som man ALDRIG förr ens har reflekterat över. Jag känner att jag behöver en vecka till. Min läkare ringer imorn och kollar om jag behöver fortsatt sjukskrivning. Och just nu i skrivandes stund så är jag ganska så säker på att jag och min lilla Räka behöver en vecka till. Jag mår bättre.. oja.. Men absolut inte bra. Anstränger jag mig, duschar, reser mig för snabbt, går för fort, bäddar sängen eller som igår, dammsuger lite. Så är jag helt utslagen och extremt dålig sen. Jag ligger i flera timmar. Vanliga vardagsstyr och normal rörelse är inte så enkelt just nu. Och det är inte rättvist mot mina elever att jag går till jobbet och inte kan ge dem 100%. Det är ju för dem jag är där. De behöver en vaken, alert och frisk fröken. Och det är jag inte just nu. Jag är en kräkande, yr och extremt trött fröken.
Men som sagt så blir det bättre och det går åt rätt håll.. Jag kan ju faktiskt gå, äta någorlunda och rasta hundarna nu. Hehehe. =) Men en vecka till är nödvändig för att bli sig själv. För jag är inte pigg.
Jag trodde verkligen inte att man kunde må så illa som jag har mått och mår. Helt gräsligt och fruktansvärt. Föregående två veckor ligger som i en mörk kräkig dimma..Usch.. Men nu blickar jag framåt. Det kan bara bli bättre. ;)
Och efter allt detta elände så kommer belöningen. Världens vackraste och underbaraste lilla bebis.
Puss /Mama Linda