Jag måste faktiskt erkänna att dessa veckor börjar komma ikapp mig.
Först alla förverkar och alla vistelser på förlossningen för att stoppa förloppet. Oron över att ens barn ska födas för tidigt och inte må bra är en fruktansvärd känsla. :( Sen blev det ju en riktigt bra förlossning men som dock kom lite för tidigt. Det är väl klart att det också påverkar. Som tur är mår våran lilla tjej jättebra men jag känner mig väldigt trött och tankarna snurrar rätt så vilt i huvudet. Man är orolig just för att hon är så liten och mer känslig för yttre påverkan. Som infektioner.. Men där måste jag försöka slappna av lite. För hon är så frisk och mår så otroligt bra. :)
Det absolut värsta som etsat sig fast i mitt huvud just nu är komplikationerna efter skrapningen i tisdags.
Jag drömmer drömmar om att jag blöder ihjäl och att jag inte slutar blöda. Det har nog satt sina spår i mig om jag ska vara ärlig.
Jag har aldrig varit med om något läskigare. Inte ens när värkarna var som värst när jag födde.
Känslan av att förblöda är det jävligaste jag upplevt. När inget hjälper, när det inte slutar och när man på det får en allergisk reaktion. Helt fruktansvärt! :(
Det kanske tar ett tag att komma över något sådant? Att bearbeta det och acceptera det.
Och att sen gå vidare från allt som hänt efter varandra lär också ta tid. Och min reaktion på allt visar sig i tröttheten och viljan att bara vara nära de allra närmsta. Jag har svårt att prata om det än så länge. Och jag har svårt att lyfta på luren och svara när det ringer. Jag vill vara för mig själv med min familj och tänka på allt som hänt för att på så sätt komma ut ur det starkare. :)
Hoppas alla kan vänta på mig.
För det här måste få ta tid. Jag läker nu. Både i kropp och själ.
Jag försöker verkligen. Men tro mig. Jag behöver er alla. :)
Puss /Mama Linda
