Ja.. På någe vis så återkommer jag ofta till genusdiskussionerna.
Mest för att det är en passion, ett stort intresse och lite av min livsfilosofi.
Mest såklart nu när jag själv har barn.
Och jag återkommer till genussnacket dels för att jag är sååå frustrerad över omvärlden. En så extremt omodern, normfull, idealpåverad, icke påläst,"alltskavarasomdetalltidvaritVÄRLD vi lever i. Usch!
En värld som är livrädd för förändringar, allt som inte är SvenssonSvensson och ALLT som är utanför normerna.
Jag och min familj ska INTE sättas i fack. Och speciellt INTE könsfack! No fucking way!
Jag är den jag är. Och de som inte tål med mitt tänk, min stil min och min person får gärna titta åt andra hållet. Tack!
Det himlas hejvilt med ögonen när jag pratar genus och jämställdhet.
Men det skiter jag i..
För vet ni vad! Jag har kommit till insikt.
Varför tror ni att kvinnor mår psykiskt dåligt (ja.. Mer än män).
Varför tror ni anorexia, bullimi och andra kroppsfixerade sjukdomar ökar och finns till?? Varför tror ni flickors dåliga självkänsla, självbild och självförtroende präglar dem och plågar dem hela livet??
Jo!! För att VI som vuxna (och samhället) sätter dem i fack, präglar dem med normer, ideal och kroppsbilder.. Redan som små. Vi säger: Rosa är för flickor..
Och blått är för pojkar. (ett jävligt epig exempel men ni fattar.) och där sitter flickan som egentligen gillar blått, bilar, hockey och lego. Men hon varken kan eller vågar vara den hon är för hennes rum är fullt av barbies och fluff. Hon tror att detta är den hon ska vara.. Hon har präglats och påverkats att "vara en flicka".
Hon ska vara på ett visst sätt. Lugn, duktig, inte ta så mycket plats, gullig, söt och snäll.
Samma gäller våra normer som vi förblindat lär våra pojkar. Pojkar ska vara tuffa, gråter inte, ska gilla allt med bilar och fordon, prata på ett visst sätt och vara coola och fulla av bus.
Kom INTE och säg att ditt barn får välja när du först präglat dem med normer. Då har de inget annat val än att välja det som du redan visat och sagt är rätt under hela deras barndom.
De kommer ju för fan inte välja något blått om hela rummet redan är rosa (Dåligt exempel igen.)
Och så är det!
De vet INGET annat än de du präglat dem med. Thats IT!
Och detta idealskapande och normsättande kan skapa en sådan otrolig ångest.
"Neeeej! Jag kan inte ha det där. Det är tjejigt!!" -Kille 5 år som är rädd att bli retad för att han redan vet att lila/rosa strumpor är för tjejer.
-"men det där är ju en killtröja". Kille 7 år pekar på jämnårig tjej med starwars tröja!
Tror ni att hon NÅGONSIN kommer att ta på sig den igen???!! Även fast hennes föräldrar är genusmedvetna och riktiga genusfighters så spelar det ibland ingen roll när medvetenheten hos barn växer och att bli omtyckt är viktigare än att vara sig själv!
Mitt barn är inte präglat av könsroller eller annat. Inte av oss i hemmet. MEN OAVSTT HUR MYCKET JAG KÄMPAR OCH VILL ATT SVEA SKA HA FRIHETEN OCH VALEN ATT VARA SIG SJÄLV SÅ KOMMER HON FÖRMODLIGEN ÄNDÅ ATT SÄGA TILL MIG EN MÖRK DAG..
-Mamma.. Jag kan inte ha den tröjan. På skolan säger de att den är för killar.
Den dagen kommer mitt hjärta gå i tusen bitar. Jag hoppas innerligt att den aldrig kommer. Att hon är stark nog att stå emot. Att hennes självkänsla och vilja är starkare än idealen som hon kommer att möta. Att hon får chansen att alltid vara sig själv och skita i normerna.
Jag ger henne verktygen. Men kraften att stå emot måste hon själv finna.
Så tänk på det.
Era ungar får ni uppfostra som ni vill. Det är erat problem.
MEN börjar de reta min dotter för att hon har en StarWars tröja. Då är det jävla säkert mitt problem! Vänta bara!!
Puss /Mama Linda
