Jag har alltid varit en osäker person. En person som ofta.. Ja nästan alltid rättat mig efter andra. Jag har alltid varit högljudd men aldrig egentligen sagt det jag känner innerst inne.
Jag har alltid varit orolig över vad andra ska tycka och tänka om mig.
Jag har följt strömmen, gjort som de andra, rättat mig efter mängden och inte stuckit ut. Jag har alltid haft svårt för att säga nej och alltid satt mig själv i andra
hand.
Jag har alltid haft dålig självkänsla, självförtroende och självbild. Jag har alltid varit konflikträdd, tyckt rätt illa om mig själv och aldrig riktigt känt att jag passat in och kunnat vara mig själv.
Tills för några år sedan. :)
Några möten i mitt liv fick mig att öppna ögonen. Mest gäller detta Tomas och Emma.
Men mycket har jag såklart jobbat på själv. Men alla behöver en spark i arslet.
Och jag behövde en rejäl kick! :)
Både en och två gånger.
Att förstå sitt värde är en sak. Men att hitta sig själv är en annan.
Vem var jag då?
Vem är jag?
Jag är en rabiat feminist som gapar högt och mycket för människors lika värde och lika förutsättningar.
Jag tänder ofta till och argumenterar gärna när något känns orätt. Jämställdhet, kvinnorätt, attityder och normer är min passion.
Politik intresserar mig.. Kanske mest irriterar mig! Hehe..
Jag har börjat säga det jag tycker. Inte det jag tror att andra vill att jag ska säga. Men är dock inte otrevlig. Oftast inte i alla fall. ;) Jag har jävligt bra social kompetens och är arbetsam, professionell och duktig på det jag gör. Bland annat i mitt jobb som fritidspedagog. ;)
Jag har brutit med de vänner som inte längre gör mig glad på det sätt som jag förtjänar. De som ljugit, pratat skit och bara stjäl av min glädje och energi. De har fått gå.
Dumsnäll är jag inte längre.
Jag har lagt av med att låtsas att saker är okej när det inte är det.
Jag har sakta men säkert börjat förstå mitt värde.
Jag har också kommit långt med min självbild, min osäkerhet, min dåliga självkänsla och självförtroende.
Jag HATAR när jag tittar på mig själv i spegeln och känner ångest över det jag ser. Jag hatar INTE det jag ser. Utan att jag känner ångest över mig själv!
Jag jobbar stenhårt på det.
En vacker dag ska jag älska varje centimeter oavsett storlek eller annat. :)
Jag är på väg.
Jag har släppt den största oron över vad folk ska tycka om mitt utseende.
Jag har alltid haft en passion för tatueringar och lite udda frisyrer.
Nu har jag släppt mig själv fri och känner mig mer och mer som den jag vill vara och är.
Tatueringar, halvrakat hår och mycket färg. :) Så speglar jag mig själv.
Jag döljer inget längre.
Jag mår bättre för varje färgklick som hamnar på mina armar. Det är mitt sätt att uttrycka mig själv.
Det är JAG.
Jag är en genusmorsa utan dess like. Som gärna diskuterar både normer, könsroller och könsstereotypa mönster bland barn.
Där är jag stenhård men ändå ödmjuk och lyssnar jag på andra och respekterar såklart andras tankar och åsikter. Så länge de respekterar mina. ;)
Jag är omtänksam men har fått jobba på att inte bli totalt överkörd av andra.
För 5-10 år sen hade jag lagt mig direkt och någon började argumentera med mig. Pröva nu vet jag. ;)
Jag har dock förmågan att räkna till 10 och inte alltid tända på alla cylindrar. Ibland skulle det dock behövas tändas till än mer.
I mitt arbete i skolan är genus och jämställdhet i ständig fokus. Jag är också strukturerad och flexibel. Men har dock extremt svårt att ta en komplimang.
Det jobbar jag såklart på! :)
Jag har genomgått en stor resa med mig själv. Och håller fortfarande på. Men nu har jag en aning vart jag är påväg.
Jag vet vem jag är, vars jag vill och förhoppnings klurar jag ut hur jag ska ta mig dit.
Det är en inre resa. Bort från självförakt och osäkerhet. Något som jag levt med mycket länge. Osäkerheten och blygheten smyger fortfarande på mig ibland. Men den lättar snabbare än någonsin.
Jag är vågar, kan och vill. Jag är mer än vad jag tror. Jag är stark!
Jag kan säga nej och jag kan säga ja.
Jag lever en gång och vill leva som den JAG är. Inte som andra vill att jag ska vara.
Jag ska leva med mig själv. Och måste därför tycka om mig själv för att må bra i livet. Och för att kunna leva med mig själv så måste jag hitta och leva efter mina egna små livsfilosofier. Leva så som jag tycker och så som jag lär.
Med till exempel feminismen och genus.
Håller jag bara med andra, följer med en ström som egentligen känns fel eller håller med i saker som inte känns rätt så lever jag inte MITT liv. Jag lever då som någon jag inte är.
Jag har förstått detta för längesen.
Och har ändrat mycket i mitt liv och i min vardag. Befriat mig själv kan man säga.
Men det finns otroligt mycket kvar att jobba på.
Allt för lyckan, allt för att må bra och allt för att bara vara Linda.
Utan hämningar, utan begränsningar och utan skam.
Bara frihet!
Nu känner jag mig så där oövervinnelig.
Underbara känsla! <3
Puss /Mama Linda
