Gillar inte känslan..

Har ni någon gång känt den känslan att det är något man saknar. Det är som att man gå omkring och väntar på nått fast man vet inte vad..
Så känner jag nu.. Jag har en olustig känsla i kroppen. Timmarna och dagarna går och jag hänger på men det är som att nått fattas.. Jag tror (vet) att jag har hemlängtan trots att där jag nu befinner mig ska vara mitt hem. Men det är inte alltid lätt. Är nog bara ovan nu efter en hel sommar HEMMA. För Vidsel är mitt hem. Det vore en lögn om jag sa annat..
Jag har bott i Umeå två år men med jämna mellanrum så kryper dessa känslor på mig.
Känslor av rastlöshet, längtan och saknad. Jag kanske inte säger det så ofta men jag saknar mitt hem. Mitt Vidsel och mitt norrbotten. För där finns min familj och mina vänner. De människor i världen som jag känner mest för (förutom min Tomas såklart).
Jag får känslor av ovisshet och känslan av att tiden inte stannar av för min skull. Jag missar så mycket. Jag missar småsaker som folk kanske tar för givet. Som en nyinköpt tröja av mamma, att Filip har fått en ny tand eller att hans hår växer några centimeter. Jag missar sånt och det stör mig. Jag känner mig ibland som en turist när jag kommer hem. Folk har flyttat, fått barn, bytt partner eller kanske till och med har dött och det vet inte jag. Jag kräver inte att folk ska berätta allt för mig, inte alls, det är inte så jag menar. Det är bara det att man får den där läskiga känslan av att det här är inte mitt hem längre. Och den känslan gillar jag inte. Jag vill vara hemma men jag kan inte. För jag vill plugga och jag vill se lite mer av världen än bara Vidsel men likt förbannat vill jag bo där eller i alla fall i närheten. För där är mitt hjärta.. Och jag antar att Umeå har fått min hjärna.. hihi. För jag har aldrig pluggat så mycket som jag har gjort dessa år. =) Men hjärtat bestämmer.. Eller hur?? Jag vet att det är normalt att längta hem och det bästa som finns är ju att komma hem över helgen eller att en liten bit av Vidsel kommer hit. =) Men likt förbaskat trivs jag här i Umeå. Vi får väl säga så här: Jag har två hem. Jag trivs på båda ställerna och jag har personer som jag bryr mig mycket om på båda platser. När jag är i Umeå längtar jag till Vidsel och när jag är i Vidsel kan jag faktiskt längta till Umeå.
Det största problemet är ju då att dessa två platser som jag kallar HEM är 30 mil från varandra. Där har vi det.. Man kan inte vara på två platser samtidigt. Avstånd är nog mitt problem.. Avstånd får en att sakna det som är 30 mil bort vare sig det är Vidsel eller Umeå.
Men inget kommer någonsin att överträffa Vidsel. Mamma, Pappa, Sandra, Filip, Hedmans.. Inget överträffar dessa människor. Det finns så många människor som jag bryr mig om. Men dessa har en enorm plats i mitt hjärta. Och där har dom växt sig fast. Och i Vidsel finns dom. Därför är Vidsel mitt HEM, MITT BARNDOMSHEM, MIN PLATS PÅ JORDEN. Där mår hjärtat bra. Det är där hjärtat finns.. Och vi ses ju snart igen.. Ska bara använda hjärnan lite här i storstan först. ;)

Puss

/Linda