Jäkligt känsligt ämne

Jag ser på Efter Tio på tv 4. Och jag blev träffad rakt i fejjan av ämnet som togs upp idag. Funderade länge på om jag egentligen bör skriva detta men jag gör det ändå. Va fan. Detta har helt klart med mitt liv att göra. Och ni vet ju att ni inte behöver läsa. ;)
Ämnet handlade om mobbning. Jag är väldigt insatt i mobbningsfrågor i min utbildning eftersom jag själv blev väldigt utsatt i yngre dagar. Jag brukar väl säga att Sandra räddade mig och det var under den tiden hon kom in i mitt liv som det vände. Så jag har mycket att tacka denna fina flicka för. Jag har inte pratat mycket om vad jag blev utsatt för när jag var yngre eller att jag ens blev det och jag anser inte heller att jag behöver gå in på detaljer, men något vet jag.. Jag vet att jag har formats efter vad jag utsatts för. Eller snarare ärrats av vad som hände mig. I äldre dagar har jag väldigt svårt för att bjuda in mig själv eller fråga om jag är välkommen hos någon. Välkommen att delta i gemenskap. För jag har alltid en jäkla känsla i magen då. En ständig känsla av utanförskap utan egentliga motiv. Jag vet att mina vänner och andra vill vara med mig men jag känner ändå så här. Jag ser mig inte som någon som är nog intressant eller hör hemma bland folk som jag tycker är intressanta. Jag drar mig tillbaka och tar avstånd fast jag vet att jag säkert är välkommen. Men jag gör så. Och oftast drar jag mig tillbaka till min familj. Och denna känsla slog mig i huvudet idag när jag såg på tv. För det var precis detta som dom pratade om. En känsla av utanförskap hela livet. För så har det varit för mig. Jag tar avstånd när jag inte blir tillfrågad för att jag tror att jag inte hör hemma där av nån jäkla anledning. Jag har också extremt svårt för att ta kritik i vissa fall. För jag är nog bra att ge det till mig själv. Om nån säger att jag är dum så säger jag direkt till mig själv "JAPP DET ÄR JAG." Detta är DUMT! Att ens tänka så här om sig själv är skitdumt. Jag kan nog ärligt säga att jag inte vet hur jag hade tagit mig ur mitt mörker utan Sandra. Hon drog upp mig utan att hon vet det. Med henne framför mig så vågade ingen ge sig på mig. Jag blev accepterad och jag växte som människa och är idag nöjd med mycket hos mig själv och vad jag har lyckats prestera i livet, men dock är jag helt klart ärrad av mina upplevelser. Jag är VÄLDIGT självkritisk. Jag är väldigt dum med mig själv och hur jag ser på min egen person, mina färdigheter, min personlighet och mina sidor. För jag får ofta känslan av att jag inte duger i viss gemenskap. Att folk himlar med ögonen.
Värst är det nog faktiskt hemma i norr. Tro inte nu att jag inte känner mig trygg bland mina vänner där. Nej nej.. Men jag känner mig ibland jätteosäker när det gäller större sammanträden och så vidare. Just på grund av ovanstående orsaker. Detta kan säkert ofta framstå som att jag drar mig undan för att andra inte duger åt mig. Men det är tvärt om.. Jag drar mig undan för att jag inte tror att jag duger åt er. Jag vet ju att alla dessa människor vet att jag har varit osäker och att jag inte har varit så mycket för världen i yngre dagar. Och det påverkar. För ibland tror jag att de fortfarande känner så för mig. Detta är verkligen ett handikapp. Här i Umeå vet ingen min osäkra bakgrund och på ett sätt har jag tagit för mig mer och försökt att trycka bort dessa känslor som dyker upp om att jag inte duger. Och jag har fått många vänner för jag har tagit för mig. Det gjorde jag nog aldrig hemma i norr för jag vågade inte. Och nu är det som det är.
Jag kan helt klart förstå att folk tänker att det var så länge sen jag blev mobbad och att jag borde släppa det. Jag har släppt det men jag kommer ihåg ALLT och även hur det kändes! Och jag vet vem, vilka och vad dessa sa och gjorde mot mig. Jag dömer dem absolut inte med jag tror ibland att de dömer mig för den lilla svaga människa jag var när jag var yngre. Det är kanske inte så konstigt att man har lite svårt att tro att man ska bli accepterad bland dessa människor nu. Jag vet att vi var unga, jag vet att man växer och mognar. Men.. Jag MINNS ALLT. Och osäkerheten är kvar. Bland vissa människor så blir jag 12 år igen och min tysta, osäkra och tafatta fasad dyker upp för jag är orolig för att bjuda på mig själv. Detta får jag leva med och jobba på. Men det är svårt.. Otroligt jäkla svårt. MEN det bästa som mina upplevelser har tagit med sig i mitt liv är att jag JOBBAR HÅRT mot mobbning i mitt yrke. Jag ser, hör och känner direkt vibbarna av vad som pågår. Jag tror nästan att jag kan lukta mig till det. Och det är en bra egenskap att ha med sig som lärare. Detta blogginlägg är nog faktiskt en av de första där jag faktiskt verkligen skriver OM MIG under ytan. Det kanske väcker eftertanke och förståelse någonstans men jag kräver inte att ni ska förstå eller acceptera. Detta är mina demoner men det känns faktiskt bra att ni vet att dom finns. Känns bra att släppa ut dem. För jag är INTE stolt över dem. För det påverkar mitt umgänge med människor. Jag måste bara förstå att jag är bra som jag är..

Puss

/Linda