Ingen bra dag

Idag skulle jag vikariera på min praktikskola. Idag skulle jag städa, plugga och vara med polarna. Men allt slutade med att jag är sängliggande och jättedålig. Det känns som om jag har blivit påkörd av en buss och magen svider och värker. När jag går på toa kan jag inte skita. Nej nej.. Det kommer BARA blod. Det rinner blod.. Och sen när jag lägger mig igen så känner jag hur det svider och nästan rinner inuti mig. Sen måste jag inom kort på toa igen och mera blod rinner ur mig. Rent jävla blod med klumpar. Det är så äckligt att jag börjar må illa. Jag vill spy.

Jag är så förbannad på min kropp att jag vill hoppa ur den. Fy fan! Det är så vidrigt. Jag orkar knappt gå.. Sänkan är väl högre än någonsin. Usch.. När jag läser det jag skriver så börjar jag också må illa. Verkligheten låter så vidrig. Men det är så jag har det. Jag blöder som fan. Jag ska till läkaren på medicinavdelningen den 16/11. Men jag vet inte om jag klarar mig till dess. Jag blir sämre och sämre och jag vet inte ens vad som är felet. Men ont gör det. Och dåligt mår jag. Det började redan igår men man vill kämpa och hålla modet uppe. Men jag är ingen jävla superwoman. Det finns en gräns.. Och gränsen är nådd. Idag ligger jag. HELA DAGEN! Och jag hatar det. Jag har dåligt samvete över mina älskade mopsbrudar. De ligger tätt intill mig och ser hur dåligt jag mår. De får inte den uppmärksamhet och de vanliga promenaderna när jag är så här dålig. Usch.. Som tur är så har jag min Älskling som tar ut dem längre stunder. Jag vet att flickorna klarar sig och mår inte dåligt av en ledig dag. Men jag får dåligt samvete ändå.. Och det är nog det värsta.

Men jag måste tänka positivt. Dock är det skönt att få skriva av sig ordentligt. Jag önskar inte detta till någon människa i hela världen. Inte ens till den dummaste av alla dummisar. Det är inget liv att ständigt bli sjuk och se sin kropp göra saker som är så äckligt att man inte vill se. Blod är ett jävligt stort tecken på att något är jävligt fel. Något är fel.. Så himla fel. Men vad!? Och sen försöker man förklara varför man bara ligger hemma och varför man är så osocial. Jag vill inte ligga här. Jag vill vara som förut. Då jag var den som tränade 3 ggr i veckan och ändå hann med skola, hem, familj, vänner och hundar hur bra som helst. Jag mådde bra och jag fyllde mina dagar av aktiviteter och jag var en människa som gjorde det hon kände for just när hon kände för det. Som ni märker så skriver jag att jag "var" en sådan människa. Jag skriver som att jag vore död. Och det känns lite så faktiskt. Jag kämpar mig igenom varje dag och jag kan inte göra något som jag vill. Min familj och dom jag älskar ser mig må dåligt och jag är inte glad. För deras skull så håller jag modet uppe. För utan dem hade jag nog redan gett upp. Jag tycker så synd om min Älskling, mamma och pappa. Jag är inte den Linda som jag var för 1 år sedan. Inte ens den som jag var för 6 månader sedan. Jag förvinner in i mina sjukdomssymtom. För jag har så ont. Jag fungerar inte alls normalt. Och dom måste se detta varje dag. Tomas får se mig gråta och vara helt liggandes i dagar. Han gör allt här hemma när jag mår dåligt. Jag orkar knappt gå på toa. Samvetet gör mest ont. Det är sanningen det. Jag har hemskt dåligt samvete över mina nära och kära. Och för dem ska jag bli frisk och gottgöra alla dessa månader. Det lovar jag!

Puss

/Linda