Hur kan en vecka gå så fort?? Jag fattar ingenting. Jag trivs så jävla bra där jag befinner mig i mitt arbetsliv just nu. Om bara mitt vardagsliv kunde vara lika trivsamt så skulle jag vara världens lyckligaste tjej. Missförstå mig inte nu. Jag är lycklig och jag trivs hos mamma och pappa. Men mitt enda stora hjärta är i Umeå. Och HAN måste vara där minst ett år till. Och det känns tungt. Så något säger mig att det är där jag hamnar förr eller senare. För man måste vara realistisk när det gäller arbeten i dessa tider. Det är svårt att få fast eller ens längre vikariat. Inte minst här hemma i norr. Umeå har ett större område och fler skolor att täcka. Chanserna är större där. Men jag hoppas att var jag än hamnar så är hjärtat där. För så här är det.. Där han är, där är jag hemma. Vare sig det är i norr, söder eller i ett jäkla träsk i djungeln. ;) Det tror jag att de flesta förstår. Framtiden är än oviss. Vi kämpar för att den ska vara här i norr. Men norr är INGENTING utan Tomas. Så vi får se vad tiden utger. :) Ett helt år på skilda håll känns nästan omöjligt. Men vi har kämpat många gånger förr med att vara långt ifrån varandra. Först lumpen i 11 månader, sen otaliga resor inom hans utbildning. Totalt ca 20 veckor tror jag. Sen det här.. Pice of cake. ;)
Han kommer till mig imorgon. Tack och lov för fredagarna. De är heliga. Då blir han min igen. :)
Nu blir det kvällen. Natti Natti!
Puss /Fröken Linda
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar