Ja ni.. Jag är så nervös. Pendlar mellan hopp och förtvivlan. Det var så jävla hemskt att lämna våran lilla Betty på Gammelstads djursjukhus idag. Usch och fy. :( Nu ligger hon nog under kniven för att få sitt onda knä lagat. Det är inte operationen eller rehabiliteringen jag oroar mig för.. Det klarar både vi och hon. Det är narkosen och uppvaket som jag är skirädd för. För de är speciella alla våra kära mopsar där ute i världen. De har en tendens att få svårt med andningen och bara "stänga av" när de ska vakna ur en narkos. Och då är det svårt att intubera dem igen.. :( Men hon har ju varit nedsövd 3 gånger tidigare utan problem. Så vi hoppas på det bästa. Men fan vad orolig man är. Inget får hända min glada, goa och underbara lilla söta Betty. Mammas lillkorv..
Efter denna operation är det rehab och träning i 4-6 månader som gäller. Vi ska simma, stretcha, böja och gå för att bygga upp muskulaturen i benet igen. :) Det ska bli så bra allt det här. Men jag måste nog flörta med min Emma för att få låna deras badkar 1-2 ggr i veckan för lite mopsim. Hihi. ;) i alla fall nu i början.
Hon är värd varje peng, varje ansträngning, varje sekund av rehab och all tid som finns våran lilla mopsflicka. :)
Du måste vakna gumman.. Utan dig fungerar inte jag. :/
Puss /Matte Linda
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar