Allt kan hända

Ja ni.. Vars ska jag börja denna berättelse? Från början blir nog bäst.

Igår fick jag komma in på operation runt halv sju på kvällen. Denna enorma försening berodde på några akutfall och det är klart att jag var ganska så less på allt men allt är ju relativt.
Mitt ingrepp var ju enkelt, litet och går snabbt att göra. Skulle hem så snabbt som möjligt.
Men tillsist fick jag lägga mig på ett gynoperationsbord. Bordet from hell! Jäklar vad läskig det var. Bena spänns fast. Urk..
Jag fick lugnande (halleluja) och sen så sövdes jag så att jag slumrade sött.
Jag vaknade sen snabbt och enkelt. No Problemo där inte. Problemet var den enorma (ja, enorma) mängd blod som rann i brallan på mig. Jag sa till sköterskorna på uppvaket att jag blöder som fan. Dom tog det rätt så lugnt tills de såg att den rann ut på sidan av gigantoblöjan och ner i sängen. De fick byta min blöja säkert 7 gånger och den var överfull alla gånger och tokigt tung. Och det var koagel med levrat blod stora som mandariner som kom ut plus en MASSA blod. Så nu blev det fart på både sköterskor och läkare. De säger inte så mycket men man ser på dem att något är fel.
Och det var det.. Jag slutade fan inte att blöda alls. :(
Blodvärdet droppade från 122 till 104 på kort tid.
Jag blödde ca 1 dl i 7-8 blöjor plus på toa. Så runt 1l blod skulle jag tippa på.
Och det var riktigt läskigt. Livmodern vägrade dra ihop sig.
Så jag fick först en medicin för att hjälpa livmodern att dra ihop sig. Men det fungerade inte alls.
Sen hade jag en puls mellan 37 och 40 slag/min så då fick jag en jäkla spruta för att få upp pulsen. Även blodtrycket blev lägre och lägre.
Morfinen flödade och jag har fått massor med dropp på grund av att en till operation kan bli aktuell för att få stopp på blodflödet.

Efter ännu mer blod så bestämde sig läkaren att pröva på ett starkare preparat för att försöka få livmodern att dra ihop sig. Det droppet skulle jag ligga med i ca 4h.
Efter det gått 2h så kände jag mig jävligt konstig. Droppet satt på höger hand och hela högra armen började göra väldigt ont. Jag tittade på armen och ser att det ser ut som att den kokar. Det var liksom bubblor/bulor på hela armen och det kliade ända upp till munnen. Och i munnen.. Eh. Vad nu då?
Jag visade en sköterska vad som hänt. Då tog det två sekunder så var narkosläkaren på plats och började sticka mig för att sätta ett nytt dropp med kortison och nå annat jox.
En allergisk reaktion var vad jag nu fick! Efter ett tag började jag hosta och blev tjock i halsen. Droppet slogs av direkt och personalen försökte trycka in kortison i min bulliga arm. Men det var helt omöjligt. Den var så svullen.
Narkosläkaren stack mig 12 gånger utan att lyckas sätta in nål rätt. Vid detta laget hade jag blödigt så mycket att kärlen dragit ihop sig och jag var även lite uttorkad så då blir det extra svårt. Jag fick dricka nå medel som var lite hämmande mot reaktionen jag fick. Narkosläkaren rullade snabbt in en ultraljudsapparat och satte den mot mig ljumske för att sätta en infart där istället. Genom ett bamsestort kärl.
Fick först bedövning ochs sen fördes världens längsta nål in i ljumsken. Det fungerade och snabbt fick jag kortison och reaktionen var hämmad inom en timme. Härligt!

Men blodet fortsatte att rinna. Men något mindre kom det faktiskt. :)
Två gånger så kom gynläkaren och försökte trycka och GRÄVA ut rester med handen. Fy fan vad ont det gjorde. Hon tryckte stenhårt på magen och grävde inne vid livmodertappen samtidigt för att få ut klumparna. Och hon fick ut riktigt mycket. Och jag fick samtidigt riktigt mycket med morfin ;)
Detta för att kanske slippa en ny operation. Efter 10,5 h så började livmodern dra ihop sig lite mer och jag blödde nu inte lika mycket. Runt kl 5 i morse så fick jag åka till min vårdavdelning. Jag är helt slut!
Än mer blek än vanligt och ser ut som världens knarkare på armar och fötter efter alla stick. Ja!! Även på fötterna!

Jag får ligga kvar minst till eftermiddagen och har fått mer piller som ska dra ihop livmodern än mer.
Och jag mår riktigt gott nu. Älsklingen och lillan kom och hälsade på mig.:)
Underbart! Men nu har de farit iväg en sväng för Svea ska på BVC för kontroll med sin pappa. Världens bästa pappa. ;) sen kommer dom och hämtar upp mamsen.
Jag har fått börja äta nu också. Härligt! Så förhoppningsvis klarade jag mig undan ännu en operation. ;)

Jag har nog aldrig varit med om något läskigare måste jag säga. Att blöda okontrollerat utan att något biter på det är enormt påfrestande.
Jag visste ju om att det fanns risker med operationen (som det finns med alla operationer) även om de var minimaliska. Men jag hörde till den statistiken. Tyvärr..
Traumatiskt och väldigt omtumlande.
Men jag hoppas det är över nu. Snälla..
Nu är det bara att återhämta sig och bearbeta detta tillsammans med allt annat som hänt på väldigt kort tid.
Men jag lever, lillan och gubben lever och vi mår så gott.
Det här var bara ännu en prövning som livet bjuder på ibland. Men jag ska fram och förbi det. :)

Allt kan hända! Men ge aldrig upp och sluta aldrig att kämpa och tro på din egen förmåga. Allt blir bra bara man tror på det. :)

Puss /Mama Linda