Min mormor

Idag är det 8 år sen min mormor lämnade oss. En tragisk dag som vi alla minns som om det var igår. :(
Jag tänker väldigt ofta på min mormor.
På allt hon missar nu när vi barnbarn växt upp, studerat och börjat bilda familj.
När det hänt något stort i mitt liv under åren så tänker jag på och saknar min mormor extra mycket.
Först när jag tog körkortet, sen när jag träffade Tomas, tog studenten, flyttade till Umeå och började plugga, tog min lärarexamen, fick mitt första jobb, blev gravid, födde vackra Svea och fyllde 25 år. :)
Nu tänker jag mycket igen.. Nu ska vi flytta och jag ser henne framför mig.
Glad för våran skull. Hon och mamma hade säkert hälsat på i Umeå många gånger tillsammans vid det här laget. För att gå på stan och äta gott. ;)
Mormor hade rest mer, sett mer och levt mer... Hon hade precis börjat gilla att resa och se världen. Men.. Så blev det inte.
Cancern tog min mormor ifrån mig och min familj väldigt snabbt, brutalt och med extremt stor smärta.
Jag har aldrig sett en människa lida så.
Det ska ingen behöva se eller uppleva.
I ett modernt Sverige så får en människa plågas till döds. Tragiskt.. Men sant.
63 år gammal så lämnade hon oss.
Men hon var tvungen och hade inget annat val. Smärtorna var för stora och sjukdomen hade tagit sitt grepp runt hela hennes kropp.
Det är det värsta jag har varit med om hittills i mitt liv. Att se någon dö. För hon dog sakta framför våra ögon.
Men på något sätt har upplevelserna kring mormors död stärkt mig. Jag vet vad jag klarar av. Mycket mer än vad jag trodde.
Jag var 17 år då men jag upplever ändå att jag kunde resonera med mig själv och ta farväl av min mormor på mitt sätt.
Jag sydde ett lakan med rosor som hon hade på sig i sin kista.
Jag samlade bilder och fotografier som jag la vid hennes kind. Sånna där tokiga bilder på oss som hon gillade. ;)
Jag skrev ett brev till henne som jag la vid hennes sida. På något sätt fick jag ut mina känslor i skrift och genom att handarbeta.
Jag strök hennes kalla kind när hon inte hade ont längre.. Hon var så fin där hon låg.
Alldeles mjuk, lugn och utan smärta.
Som att hon sov och mådde gott.
Jag fann ingen tröst i någon Gud.
Nej.. Det kommer jag aldrig att göra.
Jag fann stryka i mig själv. Som JAG själv har och som stöttades upp av min familj.
Vi klarade oss igenom denna tragedi tillsammans.

Och här sitter jag idag och tänker på min mormor som så många gånger förr.
Saknar.. Ja jag saknar henne så mycket.
Och jag funderar på hur allt hade varit med henne kvar i våra liv.
Så mycket mindre sorg och så mycket mer familjeliv. Helt klart.
Men hon kommer inte tillbaka. Och jag tror heller inte att vi ses igen.
Men vi kommer en dag få uppleva samma vila. En vila som tar bort all smärta.
Men för min egen del ska jag först försöka leva så mycket och så länge det bara är möjligt. För jag vet hur fort livet kan tas ifrån en.
Jag hoppas av hela mitt liv och av allt jag är att vi aldrig någonsin igen behöver gå igenom smärtan som cancer för med sig.
Och att släkt och vänner får leva och sen dö och vila när de är riktigt gamla.

Idag hyllar jag livet.
Mormors liv, mitt liv och alla jag älskar.
Du finns i mitt hjärta, i mina tanka och i mina texter.
Jag älskar dig.


Puss /Din dotterdotter Linda