En tripp tillbaka

Varning för LÅÅÅNGT inlägg.

Gick runt här hemma hos mamma och pappa idag. Tittade på tavlor som innehöll bilder på mig genom åren.

Och man kastas tillbaka lite..

Man funderar och minns en svunnen tid.

På första bilden är jag 4-5 år gammal.

Jag går på dagis här i Vidsel och hade klippt min egen lugg. ;)

Jag kommer ihåg att jag gömde håret i min låda. Som att det inte skulle synas då?? Hihi..

Livet var bekymmersfritt. Och jag lekte och skojade med mina kompisar.

Kul tid i livet! :)

På den andra bilden så går jag i klass 6. I vidselsskolan såklart. :)

Det var en tid i mitt liv som var mycket jobbig. Jag hade precis fått min första mens. Och jag hade jäkligt mycket mens och mådde hemskt dåligt över det.

Kommer ihåg att jag fick medicin för att det var sååå mycket. Usch..

Stackars lilla tjej. :(

Jag hade börjat få stora komplex över min kropp här. 12-13 år gammal.

Mina bröst var för små, jag var för tjock och hade för sneda tänder.. Och nog fick jag höra det också. Många gånger av många så kallade "kompisar".

De frågade om jag skulle "ut och ploga" med mina tänder som såg ut som en snöplog. Tydligen.. 

Fi fan..

På nästa bild så går jag i 8an.

Och jag tyckte jag var smällfet! Jösses..

Lilla lilla gumman.. Tänker jag nu.

Jag hade här aldrig prövat dricka alkohol. Jag var 16-17 år innan jag gjorde det.

Och blev jävligt retad för att jag inte drack eller rökte. Jag var då feg och pryd! Tydligen..

Jag for inte på klassens klassresa till Bulgarien i nian. Mycket för att jag inte ville dricka eller se andra göra det.

Men mest för att jag är och alltid har varit flygrädd. Men det sa jag såklart aldrig. För då hade jag väl varit löjlig också.

De sa att jag var feg och supertöntig för att jag inte drack eller rökte när alla andra gjorde det. Men nu vet jag att jag var starkast och mognast av ALLA!

Tänk att vara så ung och stå emot grupptrycket. Starkt jobbat tjejen. ;)

Jag stapplade mig igenom grundskolan och högstadiet. Ja det var faktiskt på gränsen att jag klarade mig in på gymnasiet men mina små 160 poäng. 

Matten krånglade och det gjorde hela livet. Ville inte till skolan. För alltid var det något! Fick ta mig fan höra allt!

Man var för finnig, för tjock, hade för fula tänder och kläder och så kommer jag starkt ihåg att jag hade ett par favoritbrallor som jag ofta hade. Mamma tvättade på kvällen och jag hade dem på morgonen.

Jag blev RETAD för att jag hade mina favoritbrallor FÖR OFTA! Så stört..

I gråt och panik kom jag tillslut hem och mamma och jag for i ilfart till Älvsbyn och köpte ett par nya byxor.

Gick spänt till skolan dagen efter. Ville visa mina nya fina brallor.

Dagen efter på skolan så säger en i klassen.

-Har du inga andra brallor eller!?

Han såg inte att jag hade nya brallor..

Fy fan. 

Sånt som etsar sig fast.

Nu låter det inte så märkvärdigt. Men det var hemskt då!

Helt fruktansvärt! 

På nästa bild är jag 17 år. Har precis börjat 1an på gymnasiet. Media gick jag..

Jag festade en massa på helgerna, vantrivdes i skolan och struntade i att plugga. Rökte varje dag på skolan.

Och jag tyckte verkligen inte om

mig själv. Oh no... Jag tyckte jag var tjockast och fulast i hela världen.

Så tragiskt..

Jag hamnade efter i skolan och det var många kurser jag inte klarade.

Mycket turbulent period i mitt liv. 

Skar mig och hade en jäkla massa ångest. Gick på BUP (lite i högstadiet och i början av gymnasiet) och fick hjälp med mina tankar. Bästa jag gjort! :)

Stackars lilla tjeja.

Osäker, olyckligt kär i en mupp, på jakt efter bekräftelse och något/någon som kunde fylla tomrummet där min osäkerhet och självförakt satt. Mycket ångest.

Jobbade i Kåbban på vintrarna. Började redan som 15 åring. Jobbade, festade och pluggade definitivt inte.

Hoppade av media och började om gymnasiet.

FRÅN BÖRJAN!

Jag bytte till Estet-bild och form som var ett nystartat program i Älvsbyn.

Första kullen. :)

Därför började jag 1an igen. Och det var verkligen lika bra. 

Lite lugnare första år. Fick kompletta lite kurser och fick en bra start.

Trivdes som fan! :) Hade hittat rätt.

Jag fick måla, hade världens bästa lärare och skolan gick bättre men inte helt bra.

Festade, härjade och jobbade mycket.

Men året gick fort för det var roligt att gå till skolan..

Men jag fick också känna på den största sorgen jag varit med om. Mormor dör. 63 år gammal i en mycket aggressiv cancer. :( Och jag slås i tusen bitar. Gråter, sörjer och mår dåligt. Men får en massa hjälp av min fina lärare, vänner och familjen. Jag tog mig upp på något sätt.

I tvåan så lugnade livet ner sig något. Jag tycker fortfarande att jag är fulast och tjockast i världen men jag kämpar på.

Trivs med vännerna och min klass.

Ingen som är jävlig med mig längre (som i grundskolan) och jag trivs väl något bättre med mig själv.

Men festerna avlöser varandra och jag är trött. Men mår ändå bättre i själen. :)

På vintern träffar jag mitt livs kärlek. Tomas! ;) Vi blir tillsammans i maj samma år och livet tar en ny vändning.

Jag blir trygg, börjar gilla mig själv och ångesten lättar. Han ser mig för den jag är. Och jag älskar det! :) Och honom!

I trean på gymnasiet så tar jag tag i skolan. Jag pluggar upp alla betyg och slutför ALLA kurser jag kuggat i "första" 1an och resten av åren.

Jag kämpar SOM FAN!

Jag är extremt flitig och gör ett grymt examensarbete och får ett jättebra slutbetyg i gymnasiet. Tro det eller ej!

Jag söker in på lärarprogrammet i Umeå. Och kommer IN! :)

Tomas kommer in på Jägmästarprogrammet och vi börjar planera för ett nytt liv i en ny stad.

Sista bilden visar en tjej som är en kämpe. Jag på studentbalen.

För det var en kamp hela vägen fram till studenten. 

Men jag klarade det! :)

Helt jävla själv! Med en massa stöd såklart men jag gjorde det själv. ;)

Resten av min resa är också kämpig men inte på samma sätt som när jag var yngre.

Lärarutbildningen gick bra och jag har nog aldrig varit så "duktig" på att plugga som då.

Och nu har jag ett fast jobb, en liten Svea och min klippa står kvar.. Min Tomas. :)

Jag ska plugga vidare till specialpedagog senare. Vem kunde tro det om tjejen som nästan inte klarade att gå ut grundskolan och var ytterst nära att sabba hela gymnasiet.

Jag har alltid fått kämpa mycket. Just nu så är det min jäkla sjukdom jag kämpar mot men jag ger mig fan aldrig!

Jag har aldrig gett mig. Det är skulle jag aldrig göra. För JAG är stark!

Jag är en kämpe.

Och tänk på det alla där ute som tycker att skolan suger, att ni själva suger och att livet suger.. Det blir bättre! Ni är värd så mycket bättre.

Men sluta aldrig kämpa!

Kan JAG så kan NI!

Och till alla jävla mobbare och skitsnackare! NI ÄR AS!

OCH NI FÖRSTÖR SÅ MYCKET MER ÄN NI NÅGONSIN KOMMER ATT FÖRSTÅ!!

Ni förstör liv.

Men jag kommer ALDRIG att ta emot sån skit igen. Eller låta någon annan i min närhet göra någon illa eller fara illa.

Jag är stenhård och har noll tolerans mot mobbing på mitt jobb. Och är extremt lyhörd.

Bra erfarenhet att ha med sig kan jag tycka nu i efterhand.

Jag ser och hör ALLT! ;)

Puss /Mama Linda