Jag måste sluta skämmas

Mycket att fundera på.. Fan. :( På rehabiliteringen så tycker de inte att jag ska jobba mer än 50%. Mycket på grund av att skovet jag är i inte vänder. 

På ett sätt håller jag med.. Men just nu vill jag verkligen jobba 75%. Men förmodligen så gör jag allt för att hålla kvar i den jag en gång var. En frisk Linda. En Linda som faktiskt inte finns mera. 

Och de på rehab tror heller inte att jag ännu förstår hela vidden med min sjukdom. En sjukdom som ger mig ett handikapp. Jag har aldrig hört någon säga det förr eller satt mig själv i det facket.. Men idag frågade min terapeut om jag kände någon annan med en funktionsnedsättning. Vadå funktionsnedsättning?? Jahapp.. Käftsmäll nummer 1000 i ordningen. :( Great!

Min terapeut sa också att jag måste sluta "skämmas" för att jag är sjuk och prata mera och vara mer öppen.. På något konstigt vis så skäms jag för att jag går konstigt, ibland har problem med talet och ofta vinglar, snubblar och verkar ofokuserad. Jag får för mig att folk ska tro att jag är onykter. Men samtidigt vill jag inte att folk ska tro att jag är sjuk. 

Men jag är sjuk.. Mer sjuk än vad jag tror. Vi pratade om det idag också. Att jag inte trott att min sjukdom kunde bli så svår. Att det är en "lätt" kronisk sjukdom. Men så var inte fallet. 

Det är inte en lätt sjukdom. Jag kommer inte att dö av den. Men livet blir sig aldrig likt igen. 

Det är en mycket handikappande sjukdom.. Som slår ut min balans. Med allt som hör till. Och det är en stor risk att jag blir helt döv eller delvis döv på båda öronen. Det är ju som att gå och vänta på ett mörker. 

Jag har mycket kvar i behandlingsväg att pröva på. Med kirurgiska ingrepp och annat. Men inte just nu. Jag hör ännu för bra för att läkarna vill chansa och riskera min hörsel i förtid.

Så här till några erkännanden som jag faktiskt skäms för.. Men nu ska sluta känna skam för. Så de så! Här kommer det..

Jag har färdtjänst för att ta mig någonstans överhuvudtaget när gubben jobbar. Jag ska få formdjutna hörselskydd som jag ska ha med mig överallt samt att jag efter jul ska skaffa käpp som stöd när jag går. Jag går på hörselrehabilitering där jag träffar terapeut/psykolog en gång i veckan för att få hjälp att bearbeta alla tankar kring min sjukdom, få info, råd och lära mig avslappning och senare få gå i gruppterapi med andra med samma sjukdom. Just nu kartlägger vi min vardag för att se vars de största problemen är med mina handikapp. Sen blir det även till att få lära sig avslappningsövningar. 

Då var det gjort. :)

I framtiden så blir det förmodligen hörapparat och andra hjälpmedel för att ta mig runt. 

Hej hopp den 89 åriga 26 åringen. 

Men det är jag. Och jag måste liksom ta mig som jag är. :) Ni med..

Men skönt att bara "erkänna" att JAG INTE ÄR FRISK! Att jag är handikappad och långt ifrån mitt forna jag. Det alla ser är bara en otrolig kamp som äger rum varje dag. Jag kämpar för att "se frisk ut". Annars skulle jag klappa ihop totalt. Och ligga där som en klaffstol från Ikea som fan inte går att veckla ut. 

Men så kan jag inte göra.. Jag måste kämpa. Men nu ska jag släppa på fasaden lite. Då blir det nog lättare.

När folk ser mig med min käpp så kommer de också förstå att jag inte kan springa ett maraton för dem. Och det är skönt.. 

Visa att jag måste gå lugnt. Visa att ni inte kan skynda på mig eller stressa på mig. Jag är ostabil. Låt mig vara det. :)

Gå bredvid mig. Sakta.. Det är faktiskt riktigt mysigt. 

Och tro nu inte att det blir en sån där grå landstingskäpp! Nä nä.. Det blir en snygg käpp som går att fälla ihop. Och den har en massa färger och mönster. En riktig LindaKäpp. ;)

Och med den ska jag känna mig stabilare och säkrare. Och ska fan inte skämmas en enda sekund! :)

Puss /Mama Linda