Tradera är min drog.. My sweet sweet drug! ;) Bättre än att sniffa lim i alla fall men inte så hälsosamt för lilla plånboken. Men jag är en fyndexpert så jag budar ALDRIG högt. Vann nyss nya bikinitrosor för 49 spänn och en lång sommarklänning (som tydligen är ett av sommarens måsten) för 85 spänn. Då tillkommer ju lite frakt också men det är inte heller dyrt. Jag budar just nu på ett halsband med en uggla på samt 3 klänningar. Klänningar är mitt plagg i sommar. ;)
I LOVE TRADERA!
Puss
/Linda
Jävlar vad jag bloggar idag. ;)
måndag 3 maj 2010
Hundkorgstvättning pågår!
Då var promenaden avklarad. Gu va skönt det var att komma ut och bara vandra omkring i solen utan egentliga mål. =) Mina mopsbrudar uppskattade verkligen promenaden och sover nu lunch i soffan. För er som inte vet så sover mopsar så inni norden mycket! ;) Om man aldrig skulle röra sig skulle dom nog kunna sova en HEL DAG. Det är jag säker på.
Jaja.. Nog om mopsars sovvanor. Jag har tagit tag i all packning sen helgen också. Eller börjat lite smått i alla fall. ;) Mitt i allt fick jag ett ryck och gick ner i tvättstugan för att tvätta hundarnas stora hundkorg (dom har två.) Och jag möttes faktiskt av en smärre jäkla chock! Fy fasen vad hundhår det var i korgen. Jösses.. Ingrodd himla hundhår, ÖVERALLT! Och dräggelfläckar och mystiska beläggningar. Urk.. Mopsbrudarna har en fårfäll i deras stora korg som egentligen ska vara vit men den är typ grå/beige. Och den luktade sur fårmops må ni tro! Så den slängde jag i tvättmaskinen medan jag skrubbade hela korgen för hand. Nu blir den renare än någonsin. Jag lämnade dock botten av korgen relativt otvättat så att inte mina små flickor får för sig att kissa i den för att protestera över att den luktar FÖR gott. ;) Så nu känner jag mig riktigt himla duktig. hihi. Nu ska jag fortsätta med mina sysslor. Det är såååå tråkigt att packa upp väskor. Suck. Men det måste TYVÄRR göras.
Puss
/Linda
Jaja.. Nog om mopsars sovvanor. Jag har tagit tag i all packning sen helgen också. Eller börjat lite smått i alla fall. ;) Mitt i allt fick jag ett ryck och gick ner i tvättstugan för att tvätta hundarnas stora hundkorg (dom har två.) Och jag möttes faktiskt av en smärre jäkla chock! Fy fasen vad hundhår det var i korgen. Jösses.. Ingrodd himla hundhår, ÖVERALLT! Och dräggelfläckar och mystiska beläggningar. Urk.. Mopsbrudarna har en fårfäll i deras stora korg som egentligen ska vara vit men den är typ grå/beige. Och den luktade sur fårmops må ni tro! Så den slängde jag i tvättmaskinen medan jag skrubbade hela korgen för hand. Nu blir den renare än någonsin. Jag lämnade dock botten av korgen relativt otvättat så att inte mina små flickor får för sig att kissa i den för att protestera över att den luktar FÖR gott. ;) Så nu känner jag mig riktigt himla duktig. hihi. Nu ska jag fortsätta med mina sysslor. Det är såååå tråkigt att packa upp väskor. Suck. Men det måste TYVÄRR göras.
Puss
/Linda
Linda Maria Karlsson
Det är jag det. Varken mer eller mindre. Och det ska jag nog vara stolt över. Kanske. ;) Kändes himla bra i magen efter förra inlägget. Det kanske är bra att ventilera sig lite på djupet nån gång si sådär vart 10 e år. Jag kan ju bara vara jag. Och jag tror nog att det duger fast känslorna om det motsatta ofta ploppar upp. Jag ska fortsätta vara jag. Fast kanske lite mindre orolig. ;)Puss
/Jag
Jäkligt känsligt ämne
Jag ser på Efter Tio på tv 4. Och jag blev träffad rakt i fejjan av ämnet som togs upp idag. Funderade länge på om jag egentligen bör skriva detta men jag gör det ändå. Va fan. Detta har helt klart med mitt liv att göra. Och ni vet ju att ni inte behöver läsa. ;)
Ämnet handlade om mobbning. Jag är väldigt insatt i mobbningsfrågor i min utbildning eftersom jag själv blev väldigt utsatt i yngre dagar. Jag brukar väl säga att Sandra räddade mig och det var under den tiden hon kom in i mitt liv som det vände. Så jag har mycket att tacka denna fina flicka för. Jag har inte pratat mycket om vad jag blev utsatt för när jag var yngre eller att jag ens blev det och jag anser inte heller att jag behöver gå in på detaljer, men något vet jag.. Jag vet att jag har formats efter vad jag utsatts för. Eller snarare ärrats av vad som hände mig. I äldre dagar har jag väldigt svårt för att bjuda in mig själv eller fråga om jag är välkommen hos någon. Välkommen att delta i gemenskap. För jag har alltid en jäkla känsla i magen då. En ständig känsla av utanförskap utan egentliga motiv. Jag vet att mina vänner och andra vill vara med mig men jag känner ändå så här. Jag ser mig inte som någon som är nog intressant eller hör hemma bland folk som jag tycker är intressanta. Jag drar mig tillbaka och tar avstånd fast jag vet att jag säkert är välkommen. Men jag gör så. Och oftast drar jag mig tillbaka till min familj. Och denna känsla slog mig i huvudet idag när jag såg på tv. För det var precis detta som dom pratade om. En känsla av utanförskap hela livet. För så har det varit för mig. Jag tar avstånd när jag inte blir tillfrågad för att jag tror att jag inte hör hemma där av nån jäkla anledning. Jag har också extremt svårt för att ta kritik i vissa fall. För jag är nog bra att ge det till mig själv. Om nån säger att jag är dum så säger jag direkt till mig själv "JAPP DET ÄR JAG." Detta är DUMT! Att ens tänka så här om sig själv är skitdumt. Jag kan nog ärligt säga att jag inte vet hur jag hade tagit mig ur mitt mörker utan Sandra. Hon drog upp mig utan att hon vet det. Med henne framför mig så vågade ingen ge sig på mig. Jag blev accepterad och jag växte som människa och är idag nöjd med mycket hos mig själv och vad jag har lyckats prestera i livet, men dock är jag helt klart ärrad av mina upplevelser. Jag är VÄLDIGT självkritisk. Jag är väldigt dum med mig själv och hur jag ser på min egen person, mina färdigheter, min personlighet och mina sidor. För jag får ofta känslan av att jag inte duger i viss gemenskap. Att folk himlar med ögonen.
Värst är det nog faktiskt hemma i norr. Tro inte nu att jag inte känner mig trygg bland mina vänner där. Nej nej.. Men jag känner mig ibland jätteosäker när det gäller större sammanträden och så vidare. Just på grund av ovanstående orsaker. Detta kan säkert ofta framstå som att jag drar mig undan för att andra inte duger åt mig. Men det är tvärt om.. Jag drar mig undan för att jag inte tror att jag duger åt er. Jag vet ju att alla dessa människor vet att jag har varit osäker och att jag inte har varit så mycket för världen i yngre dagar. Och det påverkar. För ibland tror jag att de fortfarande känner så för mig. Detta är verkligen ett handikapp. Här i Umeå vet ingen min osäkra bakgrund och på ett sätt har jag tagit för mig mer och försökt att trycka bort dessa känslor som dyker upp om att jag inte duger. Och jag har fått många vänner för jag har tagit för mig. Det gjorde jag nog aldrig hemma i norr för jag vågade inte. Och nu är det som det är.
Jag kan helt klart förstå att folk tänker att det var så länge sen jag blev mobbad och att jag borde släppa det. Jag har släppt det men jag kommer ihåg ALLT och även hur det kändes! Och jag vet vem, vilka och vad dessa sa och gjorde mot mig. Jag dömer dem absolut inte med jag tror ibland att de dömer mig för den lilla svaga människa jag var när jag var yngre. Det är kanske inte så konstigt att man har lite svårt att tro att man ska bli accepterad bland dessa människor nu. Jag vet att vi var unga, jag vet att man växer och mognar. Men.. Jag MINNS ALLT. Och osäkerheten är kvar. Bland vissa människor så blir jag 12 år igen och min tysta, osäkra och tafatta fasad dyker upp för jag är orolig för att bjuda på mig själv. Detta får jag leva med och jobba på. Men det är svårt.. Otroligt jäkla svårt. MEN det bästa som mina upplevelser har tagit med sig i mitt liv är att jag JOBBAR HÅRT mot mobbning i mitt yrke. Jag ser, hör och känner direkt vibbarna av vad som pågår. Jag tror nästan att jag kan lukta mig till det. Och det är en bra egenskap att ha med sig som lärare. Detta blogginlägg är nog faktiskt en av de första där jag faktiskt verkligen skriver OM MIG under ytan. Det kanske väcker eftertanke och förståelse någonstans men jag kräver inte att ni ska förstå eller acceptera. Detta är mina demoner men det känns faktiskt bra att ni vet att dom finns. Känns bra att släppa ut dem. För jag är INTE stolt över dem. För det påverkar mitt umgänge med människor. Jag måste bara förstå att jag är bra som jag är..
Puss
/Linda
Ämnet handlade om mobbning. Jag är väldigt insatt i mobbningsfrågor i min utbildning eftersom jag själv blev väldigt utsatt i yngre dagar. Jag brukar väl säga att Sandra räddade mig och det var under den tiden hon kom in i mitt liv som det vände. Så jag har mycket att tacka denna fina flicka för. Jag har inte pratat mycket om vad jag blev utsatt för när jag var yngre eller att jag ens blev det och jag anser inte heller att jag behöver gå in på detaljer, men något vet jag.. Jag vet att jag har formats efter vad jag utsatts för. Eller snarare ärrats av vad som hände mig. I äldre dagar har jag väldigt svårt för att bjuda in mig själv eller fråga om jag är välkommen hos någon. Välkommen att delta i gemenskap. För jag har alltid en jäkla känsla i magen då. En ständig känsla av utanförskap utan egentliga motiv. Jag vet att mina vänner och andra vill vara med mig men jag känner ändå så här. Jag ser mig inte som någon som är nog intressant eller hör hemma bland folk som jag tycker är intressanta. Jag drar mig tillbaka och tar avstånd fast jag vet att jag säkert är välkommen. Men jag gör så. Och oftast drar jag mig tillbaka till min familj. Och denna känsla slog mig i huvudet idag när jag såg på tv. För det var precis detta som dom pratade om. En känsla av utanförskap hela livet. För så har det varit för mig. Jag tar avstånd när jag inte blir tillfrågad för att jag tror att jag inte hör hemma där av nån jäkla anledning. Jag har också extremt svårt för att ta kritik i vissa fall. För jag är nog bra att ge det till mig själv. Om nån säger att jag är dum så säger jag direkt till mig själv "JAPP DET ÄR JAG." Detta är DUMT! Att ens tänka så här om sig själv är skitdumt. Jag kan nog ärligt säga att jag inte vet hur jag hade tagit mig ur mitt mörker utan Sandra. Hon drog upp mig utan att hon vet det. Med henne framför mig så vågade ingen ge sig på mig. Jag blev accepterad och jag växte som människa och är idag nöjd med mycket hos mig själv och vad jag har lyckats prestera i livet, men dock är jag helt klart ärrad av mina upplevelser. Jag är VÄLDIGT självkritisk. Jag är väldigt dum med mig själv och hur jag ser på min egen person, mina färdigheter, min personlighet och mina sidor. För jag får ofta känslan av att jag inte duger i viss gemenskap. Att folk himlar med ögonen.
Värst är det nog faktiskt hemma i norr. Tro inte nu att jag inte känner mig trygg bland mina vänner där. Nej nej.. Men jag känner mig ibland jätteosäker när det gäller större sammanträden och så vidare. Just på grund av ovanstående orsaker. Detta kan säkert ofta framstå som att jag drar mig undan för att andra inte duger åt mig. Men det är tvärt om.. Jag drar mig undan för att jag inte tror att jag duger åt er. Jag vet ju att alla dessa människor vet att jag har varit osäker och att jag inte har varit så mycket för världen i yngre dagar. Och det påverkar. För ibland tror jag att de fortfarande känner så för mig. Detta är verkligen ett handikapp. Här i Umeå vet ingen min osäkra bakgrund och på ett sätt har jag tagit för mig mer och försökt att trycka bort dessa känslor som dyker upp om att jag inte duger. Och jag har fått många vänner för jag har tagit för mig. Det gjorde jag nog aldrig hemma i norr för jag vågade inte. Och nu är det som det är.
Jag kan helt klart förstå att folk tänker att det var så länge sen jag blev mobbad och att jag borde släppa det. Jag har släppt det men jag kommer ihåg ALLT och även hur det kändes! Och jag vet vem, vilka och vad dessa sa och gjorde mot mig. Jag dömer dem absolut inte med jag tror ibland att de dömer mig för den lilla svaga människa jag var när jag var yngre. Det är kanske inte så konstigt att man har lite svårt att tro att man ska bli accepterad bland dessa människor nu. Jag vet att vi var unga, jag vet att man växer och mognar. Men.. Jag MINNS ALLT. Och osäkerheten är kvar. Bland vissa människor så blir jag 12 år igen och min tysta, osäkra och tafatta fasad dyker upp för jag är orolig för att bjuda på mig själv. Detta får jag leva med och jobba på. Men det är svårt.. Otroligt jäkla svårt. MEN det bästa som mina upplevelser har tagit med sig i mitt liv är att jag JOBBAR HÅRT mot mobbning i mitt yrke. Jag ser, hör och känner direkt vibbarna av vad som pågår. Jag tror nästan att jag kan lukta mig till det. Och det är en bra egenskap att ha med sig som lärare. Detta blogginlägg är nog faktiskt en av de första där jag faktiskt verkligen skriver OM MIG under ytan. Det kanske väcker eftertanke och förståelse någonstans men jag kräver inte att ni ska förstå eller acceptera. Detta är mina demoner men det känns faktiskt bra att ni vet att dom finns. Känns bra att släppa ut dem. För jag är INTE stolt över dem. För det påverkar mitt umgänge med människor. Jag måste bara förstå att jag är bra som jag är..
Puss
/Linda
Mina älsklingar!
Nu är vi hemma i Umeå efter en skön helg i Kåbban/Vidsel. Vi har hunnit träffa nära och kära samt att vi lyckades trycka in lite festande på valborgsmässoafton i Kåbban. Hihi. ;) Det var sista helgen i Kåbban för denna säsongen. Det är helt klart en bitterljuv känsla. Tråkigt för att jag älskar vintern och att vara i Kåbban med familjen, men ljuvligt för att sommaren i Vidsel snart är här! =) Underbart! I går drog vi hemåt medan mamma, pappa, Lena och Micke drog till Turkiet. Är jag avundsjuk? JAAA!! Som bara den. ;) Men min tid kommer nog då jag kan fara utomlands. Funderar faktiskt på att dra i september tillsammans med kära mor. Men vi får väl se. =) Jag skulle faktiskt behöva en liten paus i mitt liv. För nu har man pluggat nonstop i snart tre år på universitet och jobbat hela somrarna. En/två veckors avkoppling i ett varm land för att ladda batterierna skulle sitta fint i mitt liv kan jag lova. Men det får vänta. För just nu har jag varken tid och ännu mindre råd. Jaja.. Nog om drömmar om semester. Jag har fått hem mina mopsbrudar!! Så härligt! =) Nu ligger dom här i soffan och snarkar i kör. Underbara mopssnarkningar. ;) Jösses vad jag har saknat dem. Men nu är dom här och då kanske min magvärk försvinner. ;) Fick svar på proverna idag. Dom såg normala ut så läkaren tippar på att jag har käkat nå mystiskt samt att jag har den populära "stressmagen". Jaja.. Det köper jag. =) Det är ju lite bättre nu men inte helt bra. Det är väl bara att sluta stressa då? Vilket är helt omöjligt när man har 10000 skolgrejer att tänka på och utföra! Hmmm... =/ Men men. Thats life. Nu ska jag ut på en AVSTRESSANDE promenad med mina mopsflickor. Nästan lika bra som en solresa. hihi. ;)
Ha en underbar Måndag!
Puss
/Linda
torsdag 29 april 2010
Time to go home!
Nu är det äntligen torsdag! Älsklingen är på skolan till kl 12:00 och jag ska börja packa inför hemresan snart. =) Det blir både Kåbban och Vidsel i helgen. Och vi ska ÄNTLIGEN få tillbaka våra mopsbrudar! Åh vad vi ska gosa. Mammas flickor. =) Nä.. Nu är det bara att packa, duscha och dra hem till underbara norrbotten. Så här på bloggen blir det torka i några dagar framöver.
Ha en underbar helg!
Puss
/Linda
onsdag 28 april 2010
Två magar..
Ja ni. När man inte trodde att man kunde få mer jävla ont i magen, då får man mens!! Va fan!? =( Det gör så förbannat ont.. Värsta födseln känns det som. Förmodligen inte men man får väl lov att vara lite gnällig ändå? ;) Jag har ont i mina två magar sa jag till Emma ikväll när dom var på besök. En mensmage och en bajsmage. höhö! =) Vi har sett på en vampyrfilm som handlade om att alla vampyrer hade tagit över världen och det började ta slut på människor så vampyrerna höll på att svälta ihjäl. Det var en helt okej film men vampyrerna var inte sådär mystiskt sexiga som vampyrer ska vara. Men filmen var absolut helt okej. =) Jag har sett Twillight idag också. För typ 5:e gången. Men boken är mycket bättre. MEN EDWARD ÄR HET! Precis som en vampyr ska vara. hehe.. Älskar verkligen filmer och böcker om vampyrer. Jag menar.. Jag läser en bok! En bok!! Visst.. jag läste Rävungen och den var skitbra. Men jag har snart läst hava Twilight och den är mycket längre än Rävungen och allt detta har jag läst bara på några dagar. Den är såå bra! Så bra att JAG läser. Jag läser inte böcker. ;) För jag är en filmtittare. Men men.. Alla kan vi förändras eller snarare FÖRTROLLAS. Nu ska jag äta min apelsin och säcka ner i soffan. Kanske ska jag proppa i mig några painkillers också. ;) Mina magar vill ha det.God kväll folket!
Puss
/Linda
Vilken historia!
Igår såg jag en dokumentär på ettan som jag inte har kunnat sluta tänka på.
Det handlade om en man som var helt jäkla besatt av en kvinna (ironiskt nog vid namn Linda). Dom hade haft en liten fling ett tag men inget mer än så. Sen så hade Linda blivit förälskad i en annan man och dom förlovade sig. Den besatte mannen var helt jäkla psyko och skickade brev, blommor, gåvor och ringde till Linda hela tiden. Han var helt desperat att vinna hennes kärlek och var besatt av tanken att få henne till sin. Innan Lindas förlovning så hade han prövat på alla tänkbara medel för att få henne till sin och Linda hade polisanmält honom flera gånger för att hon kände sig förföljd, hotat och trakasserad. Psykot blev desperatare och galnare och det hela ledde till att han bestämde sig för att om inte han fick Linda så skulle ingen få henne. Hon måste dö eller i alla fall vanställas var hans idé! Först så anlitar han män som misshandlar henne så att hon ska skrämmas så mycket att hon tillslut går tillbaka till honom. När inte det fungerar så brakar helvetet lös. Den jäveln anlitar två män som knackar på hemma hos Linda och slänger frätande syra i hennes ansikte så att hon blir blind på båda ögonen och vanställd i ansiktet!! Männen grips och även Lindas galne stalker. Han sitter i fängelse i 14 år! Under rättegången sa han att det var värdt det eftersom han nu äntligen fick se henne, i rättegången alltså. Under sin tid i fängelset så skriver mannen otaliga brev till Linda. MASSOR! Han ringer och han fortsätter sin terror. Linda har blivit en osäker och ensam kvinna som inte alls litar på män. Hon är på väg att förlova sig än en gång men när denna mannen fick se hennes vanställda ögon så flydde han (I vanliga fall bar hon alltid solglasögon). Linda intalar sig att hon aldrig kommer att finna någon som älskar henne för den hon är och hon isolerar sig nu nästan fullständigt och blir en olycklig ensamvarg. Tills en dag då en av psykomannens vänner ringer Linda för att säga att idioten fortfarande älskade henne. Linda blir hysterisk och gråter ut sin olycka och säger att hon är ensam, fattig, vanställd och olycklig. Mannen hälsar detta till psykot som börjar skicka pengar till Linda (för sveda och värk). När han sen släpps ur fängelset efter 14 år så fortsätter han att skicka pengar till Linda som då får det bättre ekonomiskt. Idioten får inte komma i närheten av Linda eftersom han har besöksförbud men tillslut av någon jäkla anledning så väljer Linda´s vänner att bestämma ett möte mellan Linda och mannen som en gång försökte döda henne men istället gjort henne blind och vanställd för livet. Dom träffades. Det var dramatiskt. Linda berättade om sitt öde. Att ingen man ville ha henne på grund av hennes utseende och osäkerhet och att hon var ensam. Och mannen som gjort henne allt detta ont säger att hon är lika vacker som alltid och att han fortfarande älskade henne högt. Det hela slutade med att dom träffades allt mer för att prata och för att tillsammans läka. På något sätt fann de tröst i varandra och Linda kände sig älskad trots all den osäkerhet hon bar på om sitt yttre. Och vad gör dom??? Dom gifter sig!!! Mannen som vanställt Linda vill ägna hela sitt liv till att gottgöra henne för allt ont. Och hon får ett stöd och evig kärlek hela livet. Nu har de varit gifta i nästan 30 år. ????? What!? Man kan förlåta en jävla massa. MEN TRAKASSERIER, FÖRFÖLJELSE, HOT, MORDFÖRSÖK SOM LEDER TILL BLINDHET OCH VANSTÄLLDHET?? Det vette fan om man skulle bli kär i fanskapet?? Kärleken var då VERKLIGEN blind i detta fallet. Jösses... Och sen så är fanskapet otrogen också. Och hon förlåter igen. Dum kärring måste jag då få säga. Men med en spännande och helt knäpp historia i bagaget. Helt jäkla otroligt..
Men snyggt namn hade hon då i alla fall: ;)
Puss
/ The real Linda
Det handlade om en man som var helt jäkla besatt av en kvinna (ironiskt nog vid namn Linda). Dom hade haft en liten fling ett tag men inget mer än så. Sen så hade Linda blivit förälskad i en annan man och dom förlovade sig. Den besatte mannen var helt jäkla psyko och skickade brev, blommor, gåvor och ringde till Linda hela tiden. Han var helt desperat att vinna hennes kärlek och var besatt av tanken att få henne till sin. Innan Lindas förlovning så hade han prövat på alla tänkbara medel för att få henne till sin och Linda hade polisanmält honom flera gånger för att hon kände sig förföljd, hotat och trakasserad. Psykot blev desperatare och galnare och det hela ledde till att han bestämde sig för att om inte han fick Linda så skulle ingen få henne. Hon måste dö eller i alla fall vanställas var hans idé! Först så anlitar han män som misshandlar henne så att hon ska skrämmas så mycket att hon tillslut går tillbaka till honom. När inte det fungerar så brakar helvetet lös. Den jäveln anlitar två män som knackar på hemma hos Linda och slänger frätande syra i hennes ansikte så att hon blir blind på båda ögonen och vanställd i ansiktet!! Männen grips och även Lindas galne stalker. Han sitter i fängelse i 14 år! Under rättegången sa han att det var värdt det eftersom han nu äntligen fick se henne, i rättegången alltså. Under sin tid i fängelset så skriver mannen otaliga brev till Linda. MASSOR! Han ringer och han fortsätter sin terror. Linda har blivit en osäker och ensam kvinna som inte alls litar på män. Hon är på väg att förlova sig än en gång men när denna mannen fick se hennes vanställda ögon så flydde han (I vanliga fall bar hon alltid solglasögon). Linda intalar sig att hon aldrig kommer att finna någon som älskar henne för den hon är och hon isolerar sig nu nästan fullständigt och blir en olycklig ensamvarg. Tills en dag då en av psykomannens vänner ringer Linda för att säga att idioten fortfarande älskade henne. Linda blir hysterisk och gråter ut sin olycka och säger att hon är ensam, fattig, vanställd och olycklig. Mannen hälsar detta till psykot som börjar skicka pengar till Linda (för sveda och värk). När han sen släpps ur fängelset efter 14 år så fortsätter han att skicka pengar till Linda som då får det bättre ekonomiskt. Idioten får inte komma i närheten av Linda eftersom han har besöksförbud men tillslut av någon jäkla anledning så väljer Linda´s vänner att bestämma ett möte mellan Linda och mannen som en gång försökte döda henne men istället gjort henne blind och vanställd för livet. Dom träffades. Det var dramatiskt. Linda berättade om sitt öde. Att ingen man ville ha henne på grund av hennes utseende och osäkerhet och att hon var ensam. Och mannen som gjort henne allt detta ont säger att hon är lika vacker som alltid och att han fortfarande älskade henne högt. Det hela slutade med att dom träffades allt mer för att prata och för att tillsammans läka. På något sätt fann de tröst i varandra och Linda kände sig älskad trots all den osäkerhet hon bar på om sitt yttre. Och vad gör dom??? Dom gifter sig!!! Mannen som vanställt Linda vill ägna hela sitt liv till att gottgöra henne för allt ont. Och hon får ett stöd och evig kärlek hela livet. Nu har de varit gifta i nästan 30 år. ????? What!? Man kan förlåta en jävla massa. MEN TRAKASSERIER, FÖRFÖLJELSE, HOT, MORDFÖRSÖK SOM LEDER TILL BLINDHET OCH VANSTÄLLDHET?? Det vette fan om man skulle bli kär i fanskapet?? Kärleken var då VERKLIGEN blind i detta fallet. Jösses... Och sen så är fanskapet otrogen också. Och hon förlåter igen. Dum kärring måste jag då få säga. Men med en spännande och helt knäpp historia i bagaget. Helt jäkla otroligt..
Men snyggt namn hade hon då i alla fall: ;)
Puss
/ The real Linda
tisdag 27 april 2010
Nästan en perfekt dag!
Nu har jag tränat powerwalk med intervaller och inbyggd styrketräning med min tantgrupp. ;) Dom är så söta allihopa. Och vilket flås dom har alla tanter! Jag känner mig fan som en 80 åring där jag flåsar och pustar.. puhu. Vi är ju inte bara tanter men det är tanterna som regerar och är bäst i gruppen. hehehe. =) Jobbigt var det så det räcker och blir över men nu är jag äntligen hemma och har slängt in en tvätt i maskinen och gulaschsoppa ner i min mage. Jag.. Linda Maria Karlsson har gjort gulaschsoppan alldeles himla själv!! Vuxenpoäng fick jag och stoltheten är hög! =) Och nu vann jag en av klänningarna på tradera för 70 spänn. Yes!! Vilken härlig dag. Förutom allt stickande i min arm och bajsprovet. Det var mindre glamoröst det. Men men. Nästan en helt perfekt dag. Men träning, god mat, Älsklingen, inget pluggande, nya klänningar, rena nytvättade kläder och bajsprov. ;) Och lilla söta Doris har kommit hem! Underbart!
Ha en fin Tisdag kväll!
Puss
/Linda
Ha en fin Tisdag kväll!
Puss
/Linda
Provtagning!
Hahahaha!! Bajsprovet var det äckligaste ever. Blä!! Tänk att skotta i sin egen skit med en liten liten sked. Det är fan inte normalt. hehehe.. Man ska då vara med om allt innan man dör. ;) Tomas tyckte inte heller att det var så kul när jag kutade in i vardagsrummet och stolt visade upp mina rör med bajs i. haha!! Stackars Älsklingen. Jag skrattade gott och tyckte han skulle titta på mina fina rör. Och tyvärr så råkade han nog göra det. Stackaren grimaskerade och tittade bort. Vill inte!!! Och det kan jag väl kanske förstå. ;) Men nu har jag lagt min fina provpåse på en låda i hallen. Så Älsklingen måste gå förbi dem när han lämnar vardagsrummet. HAHAHAHA! Så är det att bo med mig. Man måste kolla på mina bajsprov. Det är ett krav. ;)
Puss
/Linda
Puss
/Linda
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)