Gudars skymning vad seg jag är idag. Har lyckats vara ute på promenad och lagat lunch men längre än så har inte jag och min karl lyckats komma i våran planering idag. ;) Älsklingen for just nu för att handla så det går ju framåt i alla fall.. Men det går sakta. hihi. Jo jag har ju faktiskt bokat biobiljetter tills på Lördag. För på Fredag kommer ju mina småtjejer hit. Erika och Sofia. Det ska bli jättemysigt att ha dem här. Vi ska se Last Song på lördag och före det ska vi shoppa och äta middag ute. Sen blir det att se mera film här hemma, spela tv spel och sällskapsspel samt käka en massa GODIS. ;) Mys mys! NÄ.. Nu ska jag banne mig lägga på ett kol. Ska bädda sängen, plocka undan kläder och grejer, dammtorka, dammsuga, städa toan och LAGA MAT. Men matlagningen får nog in kära karl stå för. Jag ska självklart hjälpa till med hackande och skalande men tillagningen överlåter jag till säkrare händer. ;) Just för säkerhets skull. Hehehe. Max och Helena kommer klockan 19:00 och då ska allt vara kliniskt rent, dukat och färdiglagat. Så nu är det bara att sätta igång. Och hörrni.. Det blir stek till middag.. ÄLGSTEK! =) Mumma!
Ha en fin dag!
Puss
/Linda
onsdag 5 maj 2010
tisdag 4 maj 2010
Men hoppsan då!
Klockan är BARA 00:35 och jag är klar med mitt pluggande! Inte illa pinkat fröken Karlsson! ;) Hejja hejja! Dags att gå ut och kvällsrasta mopsbrudarna och sen BUMS i säng.
God natt och sov så gott!
Puss
/Linda
God natt och sov så gott!
Puss
/Linda
Sent plugg.. IGEN!
Fikat med brudarna var hur trevligt som helst. Snacka om att vi är Sex And The City wannabees. ;) hihi. När jag väl kom hem och skulle slå mig ner för att plugga så upptäckte jag till min fasa att jag hade fel jävla kapitel! Gah! Eller snarare Ida ringde och sa det till mig. ;) Jahapp.. Då var det bara att dra till universitetet kl 20:30 för att kopiera en jävla bok. Fuck!! Det sög. Men det var kul att ta igen lite skvaller med fröken Ida-Mari. =) Och nu sitter jag här... ÄN! Och försöker få ihop nå vettigt till litteraturseminariet på torsdag. Puh.. För imorn har jag fan inte tid att plugga. Då ska vi ju för tusan ha middagsbjudning här. Max och Helena kommer över på lite gott käk och film. Ska bli himla kul. Och då kan man ju inte ha en massa ogjord läxa på bordet. Nej nej.. Så det är bara att plågas.
God natt till alla er lyckostar som har tid att sova! ;)
Puss
/Linda
God natt till alla er lyckostar som har tid att sova! ;)
Puss
/Linda
Tisdag
Idag har jag varit himla seg på morgonen. Men sen fick jag ett ryck och drog ut på långpromenad men mopsbrudarna. När vi kom hem så lämnade jag min gamla dam Ester hemma och sen drog jag och Betty ut på en powerwalk/jogging runda. Betty har smetat ut sig på golvet nu och är helt slut. Jag med för den delen. hehe. Men det är väl så det ska vara när man tränar lite. Ester orkar inte springa med mig. Förstår väl jag det när man är inne på sitt 10:e år. Lilla gumman. =) Så Ester får en lugn lång promenad medan energiknippet Betty får både promenad och joggingrunda. Så nu sover dom små liven och jag ska duscha, göra mig i ordning och städa undan i mitt hem. Sen blir det fika på stan med brudarna och efter det blir det en pluggkväll hemma framför dator och tv. ;) Då var tisdagen igång och planerad. Hepp hepp!! Time to go! =)
Puss
/Linda
Puss
/Linda
måndag 3 maj 2010
God kväll världen!
Nu är det kväll och idag har jag varit lite halvduktig i alla fall. ;) Inte så där jätteduktig som jag hade tänkt.. För jag hade ju tänkt plugga. Men det gör jag väl imorn då. Hihi.. Jag har städat undan all jävla packning, skrubbat upp hundarnas stora korg tills knogarna var röda, tvättat vovvarnas fårfäll och tumlat den samt att jag har kardat den (lite väl överambitiöst kan jag tycka), varit på två mopspromenader och storhandlat (var extremt nödvändigt för här i huset fanns det inte ens en centimeter med skitpapper). Sen har det blivit att ta igen lite serier på tv tillsammans med Älsklingen nu på kvällskvisten. Och nu är det bara en liten kvällsrunda med mopsbrudarna som saknas och sen är det dags att sova. För jag är trött och magen är lite ur funktion. Men men.. Det är ju tydligen bara stress. Men idag har jag verkligen INTE stressat men jag skiter som en tok ändå. hmm.. =/ Imorn blir det då plugg, träning och fika nere på stan med Maria, Anette och Sarah. Det ska blir himla kul. Nu ska jag datanörda i några minuter och sen blir det sängen.God natt folket!
Puss
/Linda
Min drog!
Tradera är min drog.. My sweet sweet drug! ;) Bättre än att sniffa lim i alla fall men inte så hälsosamt för lilla plånboken. Men jag är en fyndexpert så jag budar ALDRIG högt. Vann nyss nya bikinitrosor för 49 spänn och en lång sommarklänning (som tydligen är ett av sommarens måsten) för 85 spänn. Då tillkommer ju lite frakt också men det är inte heller dyrt. Jag budar just nu på ett halsband med en uggla på samt 3 klänningar. Klänningar är mitt plagg i sommar. ;)
I LOVE TRADERA!
Puss
/Linda
Jävlar vad jag bloggar idag. ;)
I LOVE TRADERA!
Puss
/Linda
Jävlar vad jag bloggar idag. ;)
Hundkorgstvättning pågår!
Då var promenaden avklarad. Gu va skönt det var att komma ut och bara vandra omkring i solen utan egentliga mål. =) Mina mopsbrudar uppskattade verkligen promenaden och sover nu lunch i soffan. För er som inte vet så sover mopsar så inni norden mycket! ;) Om man aldrig skulle röra sig skulle dom nog kunna sova en HEL DAG. Det är jag säker på.
Jaja.. Nog om mopsars sovvanor. Jag har tagit tag i all packning sen helgen också. Eller börjat lite smått i alla fall. ;) Mitt i allt fick jag ett ryck och gick ner i tvättstugan för att tvätta hundarnas stora hundkorg (dom har två.) Och jag möttes faktiskt av en smärre jäkla chock! Fy fasen vad hundhår det var i korgen. Jösses.. Ingrodd himla hundhår, ÖVERALLT! Och dräggelfläckar och mystiska beläggningar. Urk.. Mopsbrudarna har en fårfäll i deras stora korg som egentligen ska vara vit men den är typ grå/beige. Och den luktade sur fårmops må ni tro! Så den slängde jag i tvättmaskinen medan jag skrubbade hela korgen för hand. Nu blir den renare än någonsin. Jag lämnade dock botten av korgen relativt otvättat så att inte mina små flickor får för sig att kissa i den för att protestera över att den luktar FÖR gott. ;) Så nu känner jag mig riktigt himla duktig. hihi. Nu ska jag fortsätta med mina sysslor. Det är såååå tråkigt att packa upp väskor. Suck. Men det måste TYVÄRR göras.
Puss
/Linda
Jaja.. Nog om mopsars sovvanor. Jag har tagit tag i all packning sen helgen också. Eller börjat lite smått i alla fall. ;) Mitt i allt fick jag ett ryck och gick ner i tvättstugan för att tvätta hundarnas stora hundkorg (dom har två.) Och jag möttes faktiskt av en smärre jäkla chock! Fy fasen vad hundhår det var i korgen. Jösses.. Ingrodd himla hundhår, ÖVERALLT! Och dräggelfläckar och mystiska beläggningar. Urk.. Mopsbrudarna har en fårfäll i deras stora korg som egentligen ska vara vit men den är typ grå/beige. Och den luktade sur fårmops må ni tro! Så den slängde jag i tvättmaskinen medan jag skrubbade hela korgen för hand. Nu blir den renare än någonsin. Jag lämnade dock botten av korgen relativt otvättat så att inte mina små flickor får för sig att kissa i den för att protestera över att den luktar FÖR gott. ;) Så nu känner jag mig riktigt himla duktig. hihi. Nu ska jag fortsätta med mina sysslor. Det är såååå tråkigt att packa upp väskor. Suck. Men det måste TYVÄRR göras.
Puss
/Linda
Linda Maria Karlsson
Det är jag det. Varken mer eller mindre. Och det ska jag nog vara stolt över. Kanske. ;) Kändes himla bra i magen efter förra inlägget. Det kanske är bra att ventilera sig lite på djupet nån gång si sådär vart 10 e år. Jag kan ju bara vara jag. Och jag tror nog att det duger fast känslorna om det motsatta ofta ploppar upp. Jag ska fortsätta vara jag. Fast kanske lite mindre orolig. ;)Puss
/Jag
Jäkligt känsligt ämne
Jag ser på Efter Tio på tv 4. Och jag blev träffad rakt i fejjan av ämnet som togs upp idag. Funderade länge på om jag egentligen bör skriva detta men jag gör det ändå. Va fan. Detta har helt klart med mitt liv att göra. Och ni vet ju att ni inte behöver läsa. ;)
Ämnet handlade om mobbning. Jag är väldigt insatt i mobbningsfrågor i min utbildning eftersom jag själv blev väldigt utsatt i yngre dagar. Jag brukar väl säga att Sandra räddade mig och det var under den tiden hon kom in i mitt liv som det vände. Så jag har mycket att tacka denna fina flicka för. Jag har inte pratat mycket om vad jag blev utsatt för när jag var yngre eller att jag ens blev det och jag anser inte heller att jag behöver gå in på detaljer, men något vet jag.. Jag vet att jag har formats efter vad jag utsatts för. Eller snarare ärrats av vad som hände mig. I äldre dagar har jag väldigt svårt för att bjuda in mig själv eller fråga om jag är välkommen hos någon. Välkommen att delta i gemenskap. För jag har alltid en jäkla känsla i magen då. En ständig känsla av utanförskap utan egentliga motiv. Jag vet att mina vänner och andra vill vara med mig men jag känner ändå så här. Jag ser mig inte som någon som är nog intressant eller hör hemma bland folk som jag tycker är intressanta. Jag drar mig tillbaka och tar avstånd fast jag vet att jag säkert är välkommen. Men jag gör så. Och oftast drar jag mig tillbaka till min familj. Och denna känsla slog mig i huvudet idag när jag såg på tv. För det var precis detta som dom pratade om. En känsla av utanförskap hela livet. För så har det varit för mig. Jag tar avstånd när jag inte blir tillfrågad för att jag tror att jag inte hör hemma där av nån jäkla anledning. Jag har också extremt svårt för att ta kritik i vissa fall. För jag är nog bra att ge det till mig själv. Om nån säger att jag är dum så säger jag direkt till mig själv "JAPP DET ÄR JAG." Detta är DUMT! Att ens tänka så här om sig själv är skitdumt. Jag kan nog ärligt säga att jag inte vet hur jag hade tagit mig ur mitt mörker utan Sandra. Hon drog upp mig utan att hon vet det. Med henne framför mig så vågade ingen ge sig på mig. Jag blev accepterad och jag växte som människa och är idag nöjd med mycket hos mig själv och vad jag har lyckats prestera i livet, men dock är jag helt klart ärrad av mina upplevelser. Jag är VÄLDIGT självkritisk. Jag är väldigt dum med mig själv och hur jag ser på min egen person, mina färdigheter, min personlighet och mina sidor. För jag får ofta känslan av att jag inte duger i viss gemenskap. Att folk himlar med ögonen.
Värst är det nog faktiskt hemma i norr. Tro inte nu att jag inte känner mig trygg bland mina vänner där. Nej nej.. Men jag känner mig ibland jätteosäker när det gäller större sammanträden och så vidare. Just på grund av ovanstående orsaker. Detta kan säkert ofta framstå som att jag drar mig undan för att andra inte duger åt mig. Men det är tvärt om.. Jag drar mig undan för att jag inte tror att jag duger åt er. Jag vet ju att alla dessa människor vet att jag har varit osäker och att jag inte har varit så mycket för världen i yngre dagar. Och det påverkar. För ibland tror jag att de fortfarande känner så för mig. Detta är verkligen ett handikapp. Här i Umeå vet ingen min osäkra bakgrund och på ett sätt har jag tagit för mig mer och försökt att trycka bort dessa känslor som dyker upp om att jag inte duger. Och jag har fått många vänner för jag har tagit för mig. Det gjorde jag nog aldrig hemma i norr för jag vågade inte. Och nu är det som det är.
Jag kan helt klart förstå att folk tänker att det var så länge sen jag blev mobbad och att jag borde släppa det. Jag har släppt det men jag kommer ihåg ALLT och även hur det kändes! Och jag vet vem, vilka och vad dessa sa och gjorde mot mig. Jag dömer dem absolut inte med jag tror ibland att de dömer mig för den lilla svaga människa jag var när jag var yngre. Det är kanske inte så konstigt att man har lite svårt att tro att man ska bli accepterad bland dessa människor nu. Jag vet att vi var unga, jag vet att man växer och mognar. Men.. Jag MINNS ALLT. Och osäkerheten är kvar. Bland vissa människor så blir jag 12 år igen och min tysta, osäkra och tafatta fasad dyker upp för jag är orolig för att bjuda på mig själv. Detta får jag leva med och jobba på. Men det är svårt.. Otroligt jäkla svårt. MEN det bästa som mina upplevelser har tagit med sig i mitt liv är att jag JOBBAR HÅRT mot mobbning i mitt yrke. Jag ser, hör och känner direkt vibbarna av vad som pågår. Jag tror nästan att jag kan lukta mig till det. Och det är en bra egenskap att ha med sig som lärare. Detta blogginlägg är nog faktiskt en av de första där jag faktiskt verkligen skriver OM MIG under ytan. Det kanske väcker eftertanke och förståelse någonstans men jag kräver inte att ni ska förstå eller acceptera. Detta är mina demoner men det känns faktiskt bra att ni vet att dom finns. Känns bra att släppa ut dem. För jag är INTE stolt över dem. För det påverkar mitt umgänge med människor. Jag måste bara förstå att jag är bra som jag är..
Puss
/Linda
Ämnet handlade om mobbning. Jag är väldigt insatt i mobbningsfrågor i min utbildning eftersom jag själv blev väldigt utsatt i yngre dagar. Jag brukar väl säga att Sandra räddade mig och det var under den tiden hon kom in i mitt liv som det vände. Så jag har mycket att tacka denna fina flicka för. Jag har inte pratat mycket om vad jag blev utsatt för när jag var yngre eller att jag ens blev det och jag anser inte heller att jag behöver gå in på detaljer, men något vet jag.. Jag vet att jag har formats efter vad jag utsatts för. Eller snarare ärrats av vad som hände mig. I äldre dagar har jag väldigt svårt för att bjuda in mig själv eller fråga om jag är välkommen hos någon. Välkommen att delta i gemenskap. För jag har alltid en jäkla känsla i magen då. En ständig känsla av utanförskap utan egentliga motiv. Jag vet att mina vänner och andra vill vara med mig men jag känner ändå så här. Jag ser mig inte som någon som är nog intressant eller hör hemma bland folk som jag tycker är intressanta. Jag drar mig tillbaka och tar avstånd fast jag vet att jag säkert är välkommen. Men jag gör så. Och oftast drar jag mig tillbaka till min familj. Och denna känsla slog mig i huvudet idag när jag såg på tv. För det var precis detta som dom pratade om. En känsla av utanförskap hela livet. För så har det varit för mig. Jag tar avstånd när jag inte blir tillfrågad för att jag tror att jag inte hör hemma där av nån jäkla anledning. Jag har också extremt svårt för att ta kritik i vissa fall. För jag är nog bra att ge det till mig själv. Om nån säger att jag är dum så säger jag direkt till mig själv "JAPP DET ÄR JAG." Detta är DUMT! Att ens tänka så här om sig själv är skitdumt. Jag kan nog ärligt säga att jag inte vet hur jag hade tagit mig ur mitt mörker utan Sandra. Hon drog upp mig utan att hon vet det. Med henne framför mig så vågade ingen ge sig på mig. Jag blev accepterad och jag växte som människa och är idag nöjd med mycket hos mig själv och vad jag har lyckats prestera i livet, men dock är jag helt klart ärrad av mina upplevelser. Jag är VÄLDIGT självkritisk. Jag är väldigt dum med mig själv och hur jag ser på min egen person, mina färdigheter, min personlighet och mina sidor. För jag får ofta känslan av att jag inte duger i viss gemenskap. Att folk himlar med ögonen.
Värst är det nog faktiskt hemma i norr. Tro inte nu att jag inte känner mig trygg bland mina vänner där. Nej nej.. Men jag känner mig ibland jätteosäker när det gäller större sammanträden och så vidare. Just på grund av ovanstående orsaker. Detta kan säkert ofta framstå som att jag drar mig undan för att andra inte duger åt mig. Men det är tvärt om.. Jag drar mig undan för att jag inte tror att jag duger åt er. Jag vet ju att alla dessa människor vet att jag har varit osäker och att jag inte har varit så mycket för världen i yngre dagar. Och det påverkar. För ibland tror jag att de fortfarande känner så för mig. Detta är verkligen ett handikapp. Här i Umeå vet ingen min osäkra bakgrund och på ett sätt har jag tagit för mig mer och försökt att trycka bort dessa känslor som dyker upp om att jag inte duger. Och jag har fått många vänner för jag har tagit för mig. Det gjorde jag nog aldrig hemma i norr för jag vågade inte. Och nu är det som det är.
Jag kan helt klart förstå att folk tänker att det var så länge sen jag blev mobbad och att jag borde släppa det. Jag har släppt det men jag kommer ihåg ALLT och även hur det kändes! Och jag vet vem, vilka och vad dessa sa och gjorde mot mig. Jag dömer dem absolut inte med jag tror ibland att de dömer mig för den lilla svaga människa jag var när jag var yngre. Det är kanske inte så konstigt att man har lite svårt att tro att man ska bli accepterad bland dessa människor nu. Jag vet att vi var unga, jag vet att man växer och mognar. Men.. Jag MINNS ALLT. Och osäkerheten är kvar. Bland vissa människor så blir jag 12 år igen och min tysta, osäkra och tafatta fasad dyker upp för jag är orolig för att bjuda på mig själv. Detta får jag leva med och jobba på. Men det är svårt.. Otroligt jäkla svårt. MEN det bästa som mina upplevelser har tagit med sig i mitt liv är att jag JOBBAR HÅRT mot mobbning i mitt yrke. Jag ser, hör och känner direkt vibbarna av vad som pågår. Jag tror nästan att jag kan lukta mig till det. Och det är en bra egenskap att ha med sig som lärare. Detta blogginlägg är nog faktiskt en av de första där jag faktiskt verkligen skriver OM MIG under ytan. Det kanske väcker eftertanke och förståelse någonstans men jag kräver inte att ni ska förstå eller acceptera. Detta är mina demoner men det känns faktiskt bra att ni vet att dom finns. Känns bra att släppa ut dem. För jag är INTE stolt över dem. För det påverkar mitt umgänge med människor. Jag måste bara förstå att jag är bra som jag är..
Puss
/Linda
Mina älsklingar!
Nu är vi hemma i Umeå efter en skön helg i Kåbban/Vidsel. Vi har hunnit träffa nära och kära samt att vi lyckades trycka in lite festande på valborgsmässoafton i Kåbban. Hihi. ;) Det var sista helgen i Kåbban för denna säsongen. Det är helt klart en bitterljuv känsla. Tråkigt för att jag älskar vintern och att vara i Kåbban med familjen, men ljuvligt för att sommaren i Vidsel snart är här! =) Underbart! I går drog vi hemåt medan mamma, pappa, Lena och Micke drog till Turkiet. Är jag avundsjuk? JAAA!! Som bara den. ;) Men min tid kommer nog då jag kan fara utomlands. Funderar faktiskt på att dra i september tillsammans med kära mor. Men vi får väl se. =) Jag skulle faktiskt behöva en liten paus i mitt liv. För nu har man pluggat nonstop i snart tre år på universitet och jobbat hela somrarna. En/två veckors avkoppling i ett varm land för att ladda batterierna skulle sitta fint i mitt liv kan jag lova. Men det får vänta. För just nu har jag varken tid och ännu mindre råd. Jaja.. Nog om drömmar om semester. Jag har fått hem mina mopsbrudar!! Så härligt! =) Nu ligger dom här i soffan och snarkar i kör. Underbara mopssnarkningar. ;) Jösses vad jag har saknat dem. Men nu är dom här och då kanske min magvärk försvinner. ;) Fick svar på proverna idag. Dom såg normala ut så läkaren tippar på att jag har käkat nå mystiskt samt att jag har den populära "stressmagen". Jaja.. Det köper jag. =) Det är ju lite bättre nu men inte helt bra. Det är väl bara att sluta stressa då? Vilket är helt omöjligt när man har 10000 skolgrejer att tänka på och utföra! Hmmm... =/ Men men. Thats life. Nu ska jag ut på en AVSTRESSANDE promenad med mina mopsflickor. Nästan lika bra som en solresa. hihi. ;)
Ha en underbar Måndag!
Puss
/Linda
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)