Trött tjej

Jag har lyckats sova "kvällsmiddag" jag. :) hade nog varit lika bra att bara fortsätta sova. Men tyvärr är det lättare sagt än gjort när jag har rätt så häftiga förvärkar idag.

Kring lunch var det faktiskt så jävulst smärtsamt att jag trodde att jag skulle gå av. Jag kräktes och hade mig igen av värkarna. Så vi bestämde oss för att dra till förlossningen för att kolla läget. Värken kändes annorlunda så det är nog bra att kolla upp tyckte jag.

Väl där så kopplades jag upp på en CTG-kurva. Och sånna värkar hade jag aldrig haft förr. Det tog redigt ont men ändå hanterbart. Men dom var många, täta och starka.
En barnmorska kände lite snabbt på mig där nere.
"Men du är ju öppen 10 cm. Här ska det bli barn."
Eh... Say what!?
Nä nä nä.. Stopp och belägg. Ondare ska det väl ändå göra tänkte och sa jag. Jag hade jävligt ont men inte så att jag inte fungerade.
Men barnmorskan var säker och jag fick knata iväg till en förlossningssal och där kläddes jag av but-naked och på med föda-barn-outfitten igen.
Och fort gick det!
Jag bara gapade! Gubben bara gapade..
Jag sa flera gånger att det här kan inte stämma. Känn igen. Det är fel.
Så här kan det bara inte vara..
Jag fick en lustgasmask över ansiktet och i den beordrades jag att andas.
Jag fortsatte att gapa. En sköterska satte sig bredvid mig. Hon förstod om jag var lite chockad.
Eh.. Jo.. Jag vill inte trycka på. Det känns inte så. Det måste vara nå tokigt det här.

Och in kommer en ängel. En snurrig liten underbar barnmorska. Hennes namn har jag tyvärr snurrat bort.
Hon såg nog på mig att jag inte fattade någonting. Att detta inte stämde för
mig alls. Att det var fel. Jag tittade på henne.
Jag sa. "snälla kolla igen."
Och det gjorde hon.. Tack för det!
"Nej.. Du är inte öppen 10 cm. Du är öppen 3. Fortfarande som vanligt."
Sen klappade hon mig på låret och log.
Då kom rädslan och chocken för mig. Jag bara skakade, stirrade och fick riktigt mycket värkar. Lillans puls var också hög inne i magen.
Barnmorskan som "känt fel" sa bara "jaha, men så bra då, jag är ju inte här så ofta." Sen försvann hon och jag såg inte röken av hon nå mer.
Jaja.. Alla kan göra fel. Men man kan väl säga "förlåt eller jag ber om ursäkt. ?? Eller??

Hur som helst så låg jag bara där. Stel som en pinne och helt tom i kropp och själ. Ont gjorde det och min ängel till barnmorska såg hur allt låg till.
"Nu blev du rädd. Det ser jag. Barnet mår bra men nu ska vi få mamma att må bra också."
Hon bäddade upp mig med stöd överallt. La riskuddar, pratade lugnt hela tiden, ordnade CTG'n behagligt och strök på mig. Vi andades tillsammans. Länge och långsamt. Oj vad den stackarn fick hålla på innan jag slappnade av. För det var målet. Till och med mina axlar var uppe i skyn. Men tillslut så var jag så slapp att jag höll på att somna. Hon var helt fantastisk denna kvinna.
Sammandragningarna nästan försvann och jag var på gränsen att somna.
Nu gick jag att prata med igen. Under den mest intensiva delen så nickade jag bara och sa "mmmmm" till allt.
Men nu var det lugnt igen.. Värktopparna var borta och min föda-barn-right-now-chock likaså.

Fick prata med en läkare som förklarade att det jag upplever är riktigt besvärliga förvärkar. Och det händer inget där nere trots besvären.
Och hon förklarade också att så här kan man få ha det länge.. Tyvärr jäkligt länge. Det kan till och med vara så att lillan stannar tiden ut. Men eftersom jag har det så jävla jobbigt så siktar vi på v 37 först och främst. Man kan få hjälp med att bli igångsatt men det kan också ha sina komplikationer.
Men vi ska fortsätta ta en dag i taget. Dessa hemska värktoppar måste jag lära mig att hantera. Och jag tror ängeln till barnmorska har hjälpt mig på traven nu. :)
Vi ska till läkaren på specialmödra på tisdag och höra vad han har för förslag. Fram till dess blir det att äta piller som vanligt och en massa järnrik mat. För denna maman har ett blodvärde på 102 just nu.

Men jag känner mig vid gott mod trots dagens chock. Lite tom i huvudet kanske. Eller mycket.. Men jag var tvungen att skriva av mig. Så att det inte går runt runt i en redan överbelastad skalle..

Jag är så glad över att lillan är kvar i magen. :) Det är målet med varje dag. Men idag skrämdes vi ordentligt båda två tror jag.. Älskade lilla gumman.

Puss /Mama Linda